Huvudbiblioteket i Los Angeles är inget paradis. Men det är pompöst som en pyramidal fanfar. Ett snart hundra år gammalt palats för böcker. Det är som en stad i staden: en labyrint av passager, trappor, salar, korridorer, hyllor och magasin. Tvåhundra anställda, en stor stab vänliga vakter, 73 utspridda filialer och miljoner böcker, tidningar, bilder och dokument.

Det ser ut som inget annat bibliotek. Men är i själva verket som de flesta, som de i Malmö, Milano och Mumbai. Biblioteken håller samman världen, sträcker sig bakåt som livlinor genom historien. De bär på våra gemensamma och oöverskådliga minnen. Utan dem skulle vi vara lallande spädbarn i en sandlåda.

För några år sedan blev den amerikanska författaren och journalisten Susan Orlean världskänd för sin bok om handeln med stulna orkidéer. Nu har hon skrivit en stor myllrande berättelse om Central Library i Los Angeles, ”Biblioteket”. Och nära slutet, på sidan 375, avslöjar hon varför. Hon ville undersöka ”en plats jag älskar som inte är min men känns som min, och om hur fantastiskt och exceptionellt det är” och föra vidare ”bibliotekets enkla outtalade löfte: Här är jag, berätta din historia för mig; här är min historia, lyssna på mig.”

Orlean växte upp på olika amerikanska bibliotek. Hennes föräldrar hade inte så mycket pengar. Men de vill läsa. Hon minns allt: hur böckerna doftade, ljuden från de lågmälda låntagarna, utlåningsdiskarna, kassarna de bar hem, förväntningarna.

Hon är inte ensam. Jag har liknande minnen. Många har det. Bibliotek är platser för fantasier och fakta där unga människor växer, där horisonterna för det man kan längta efter vidgas. De representerar ett slags lågmäld och torr magi.

En dag när Orlean bett om en rundvisning i sitt nya bibliotek, det i L.A., plockade hennes guide ner en bok, bläddrade i den och sniffade. Den luktade fortfarande rök. Hon var helt oförstående. Rök? Ja, från den stora branden, förklarade han. Det var då hon förstod att just det här biblioteket bar på en berättelse för en egen bok.

I april 1986 brann nämligen huvudbiblioteket i en av de största och mest spektakulära bränderna i Los Angeles historia. På bara några timmar förstördes eller skadades 1,2 miljoner böcker av antingen eld eller vatten. Historien om hur man efteråt försökte rädda dem är häpnadsväckande. Tvåtusen frivilliga strömmade till biblioteket, i stövlar och skyddskläder, för att få ut de skadade böckerna. Tiden var knapp för att undvika mögelangrepp. Under några få dygn packade de 1800 lastpallar, som sedan kördes till de frysrum stadens livsmedelsindustrier öppnat. Där låg de sedan djupfrysta i två år för att alla mögelsporer skulle dö. Med insamlade pengar kunde man sedan torka dem från vatten — en del bestod av lika delar vatten och papper — i sofistikerade tryckkammare. Konservatorer gick igenom de 700 000 böcker som räddats, en och en, och renoverade dem. Till sist kunde frivilliga låntagare sortera tillbaka dem i det återställda huvudbiblioteket. Det är en otrolig historia om en stads kärlek till sina böcker.

Men alla älskar inte bibliotek. Det har alltid funnits grupper som av rädsla, förakt eller politisk övertygelse vill göra sig av med dem. Bok- och biblioteksbränder är inget nytt. Orlean berättar att varje gång nazisterna erövrade en ny stad brände de först synagogorna och biblioteken. Efter kriget hade en tredjedel av Tysklands alla böcker utplånats. Redan 1949 underströk därför UNESCO i ett känt manifest att biblioteken är en grundläggande förutsättning för medborgarskapet, yttrandefriheten och demokratin.

Att förstöra bibliotek är terrorism, skriver hon spetsigt — ett slags kulturmord, som gör samhällen dementa. Hennes bok är en varningsklocka, även i Sverige. Sedan 1995 har en fjärdedel av alla folkbibliotek och filialer lagts ner. Nu haglar kraven på nya nedskärningar. I Sölvesborg försöker SD–eliten likrikta bibliotekets samlingar efter politisk mall, i ett uppifrånstyrt indoktrineringsförsök. Men inget är avgjort. Kungliga bibliotekets utredningen om en nationell biblioteksstrategi, som nu ligger hos kulturdepartementet, pekar i helt annan riktning. Där beskrivs biblioteken som en portal mot framtiden och i själva titeln som ”Demokratins skattkammare”.

Orleans bok lider dock av svår faktabulimi. Man får veta onödigt mycket om Los Angeles huvudbibliotek. 1900-talets alla bibliotekschefer porträtteras ingående. Jakten på den misstänkta pyromanen, som frikändes helt, beskrivs i alla trassliga detaljer. Det hjälper inte att Orlean skriver fantastiskt flyhänt och att Emeli Andrés översättning är ovanligt lyckad. Det blir långdraget. Men som arbetsplatsreportage är den oslagbart fascinerande. Den centrala roll biblioteket har i stadens samhällsliv är inspirerande. Där pågår konversationskurser för migranter, drop in–mottagning för språkhjälp och portarna står alltid öppna för alla — även de hemlösa och udda. Den som stör förpassa varsamt ut av vakterna, men är alltid välkommen tillbaka nästa morgon.

På Los Angeles bibliotek praktiseras det öppna rummets princip med kärleksfull noggrannhet. Det är en daglig utmaning. Men att som i Sverige förbereda lagstiftning för att kunna porta ”de störande” är otänkbart. I stället pågår en ständig dialog mellan biblioteket och stadshuset om de hemlösas villkor. En stor fråga är om huvudbiblioteket ska inrätta förvaringsrum där de kan lägga kassarna de släpar med sina ägodelar. ”Gemensamheten är bibliotekets essens”, skriver Orlean. Den innebär att man för en gång skull måste stå ut med varandra: den läsande medelklassen, de stirriga tonåringarna och de illaluktande hemlösa.

”Biblioteken tillhör folket”, står det inledningsvis i Kungliga bibliotekets utredning om en nationell biblioteksstrategi. Los Angeles Central Library framstår som en oväntad förebild.

Per Wirtén

Susan Orlean: Biblioteket

Översättning av Emeli André.

Atlantis