Det börjar bra. Jeanette Winterson skildrar med lätt hand hur Mary Shelley skrev sin legendariska roman ”Frankenstein” under några dystra veckor 1816. Tillsammans med bland andra Lord Byron och sin man Percy Bysshe Shelley, då litterära stjärnskott på spaning efter människans frigörelse, satt hon isolerad i ett hus vid Genèvesjön. Regnet vräkte ner. Naturen ställde villkoren. Det fanns inget annat att göra än att vänta, spekulera, supa, älska — och skriva.

Två år senare låter Winterson henne möta sin romangestalt i verkliga livet, på ett mentalsjukhus i London. Han är jagad och plågad av sitt försök att skapa artificiellt mänskligt liv, av monstret.

Det hade kunnat bli en underbar roman om slitningarna mellan vetenskapens framsteg och människans begränsningar; en meditation över vår tids dilemman i ett historiskt sken. Redan den kryptiska titeln ”Frankissstein” har säkert väckt nyfikenhet. Brittiskan Jeanette Winterson har ju en stor läsekrets. Hon är omtyckt av många.

Men det är som om hon inte vågat lita på sin idé om Mary Shelley och 1800-talets maskindrömmar. Hon låter den nämligen byta skepnad till något helt annat: ett försök att återskapa Frankensteinmyten mitt i vår tid, som ett posthumanistiskt drama om artificiell intelligens, klonade varelser och drömmen att skapa evigt liv ur nedfrysta hjärnor från sedan länge döda människor. Vilket misstag.

Det är nästan chockerande att se hur något så lovande hastigt — från ett kapitel till ett annat — förvandlas till fumlig samhällssatir.

Redan Wintersons försök att binda samman de båda tidsplanen, 1816 och 2019, genom att leka med de inblandades namn — Shelley, Byron, Frankenstein — är ansträngt ihåligt. Sedan blir det bara värre. När berättelsen till sist når sin milt rafflande upplösning i ett hemligt tunnelsystem med gamla och nya intelligensmaskiner under Manchesters gator drog jag en suck av lättnad. Äntligen exit.

Det är inte mycket som fungerar i ”Frankissstein”. Samtliga karaktärer är endimensionella stereotyper från underhållningsindustrins verktygslådor. Den iskallt galna vetenskapsmannen med karismatiska TED-talks slår sig samman med en slafsig Bert Karlsson–klonad entreprenör och jagas av en stirrig reporter på jakt efter skvaller och scoop. Berättaren? Han är en transperson i omvandling från kvinna till man.

Stilen är frejdig. Tempot uppdrivet. Sexscenerna något bättre än genomsnittet. Tänk en film av Guy Richie.

De litterära tillkortakommandena skulle jag kunnat stå ut med om åtminstone politiken hade fungerat, om berättelsen vågat fingra på ömma punkter, om den rört sig ut ur sin egen bekvämlighetszon och skapat existentiell smärta. Men inte. Wintersons kritik av hur gamla gränser för människa, maskin och tillåten biologisk manipulation brutits upp följer trygga stigar. Vägvalen är hett omtvistade i samhällsdebatten, men romanen är ändå fullständigt okontroversiell, möjligen en aning underhållande.

De korta stillsamma avsnitten från Mary Shelleys liv andas däremot oroande ovisshet över alla stora etiska frågor. Men bullret från den dramaturgiska händelseivern i bokens moderna och helt dominerande delar, utplånar det kritiska tänkande som jag ändå tror att Jeanette Winterson strävat efter — men inte vågat fullfölja. ”Frankissstein” är en feg bok.

Jeanette Winterson: Frankissstein, En kärlekshistoria.

Översättning: Lena Fries–Gedin.

Wahlström & Widstrand.