Med Coronapandemin följde en time–out för migrationen. Krisen blev omedelbar. Det började i Spanien. Vem skulle skörda vårens första grönsaker? Sedan kom nödropen från de annars restriktiva baltiska länderna: var fanns alla ukrainare som brukar plocka jordgubbarna?

I olika länder ordnade man snabbt fram undantag för inreseförbuden. Europas jord– och skogsbruk överlever inte utan säsongsarbetare. Men det räcker inte. Hela det europeiska välståndet vilar på invandring. Utan den skulle det långsamt falla sönder. Skatterna höjas. Sjukhusen stå utan personal. Kulturen stagnera.

Redan för fyrtio år sedan föreslog den schweiziska författaren Max Frisch, som var ständig nobelpriskandidat ända till sin död, att européerna borde avbryta försöken att likrikta de invandrade genom assimilering och i stället börja ”assimilera verkligheten”. Opinionsmätningar visar överraskande att inställningen till invandring under senare år blivit mer positiv i flera av EU:s medlemsländer. Coronakrisen kan kanske, i bästa fall, medföra att den värsta fientligheten lägger sig — och verkligheten kan börja assmilieras.

Men i Sverige finns inga tecken på en sådan begynnande vändning. Från den parlamentariska Migrationskommittén kommer rop på att fortsätta pressa ned invandringen, till varje pris. Ingen tillnyktring där.

I sin bok ”Global migration” från förra året efterlyste nationalekonomen Joakim Ruist en kunskapsoffensiv. Efter en gnetig genomgång av forskningen drog han slutsatsen att invandringen inte påverkat lönebildning, arbetslöshet, statens finanser och den sociala sammanhållningen mer än marginellt. Det enda undantaget är flyktingar, som har klart större svårigheter i sina nya länder än andra invandrade. Arenagruppens ekonom Sandro Scocco drog i år liknande slutsatser i sin bok ”Och några, antar jag är ok!”. Det är inga sensationer. Alla borde redan veta. Men den som hänvisar till forskningen blir avsnäst som godhetsnarkoman. Varifrån kommer detta politiska kunskapsmotstånd?

Ruist visade också att invandringen till Västvärlden (Europa, Nordamerika, Australien) legat på oförändrade nivåer sedan 1990. Den verkar till och med ha minskat en aning de senaste tio åren, även om Sverige i det avseendet är ett undantag. Varför får vi aldrig veta sånt?

Den brittiska historikern Peter Gatrell beskriver kunskapsluckorna som en gemensam glömska. I sin bok ”The Unsettling of Europe” tecknar han migrationens europeiska historia efter andra världskriget fram till nu. Den är enastående: levande, oväntad, upplysande. Han slår fast att alla stora politiska händelser under de här åren haft kopplingar till flykt och invandring. Migrationen har rullat på utan avbrott. Det finns inget historiskt tillstånd ”före invandringen”. Tvångsförflyttningarna efter kriget, avkoloniseringen, arbetsinvandringen, flyktingströmmarna och den fria rörligheten är oskiljaktiga från europeiseringen av Europa — av det gemensamma arv som påverkat vilka vi är. Gatrells bok utvecklar sig helt enkelt till en om Europas moderna historia, men sedd snett nedifrån, från migrationernas perspektiv och det Elin Wägner för snart hundra år sedan kallade ”den avsides liggande världen”.

Han visar hur varje ny våg av migranter mötts av fientlighet: alltid av rädsla, för det mesta med diskriminering och ibland av våld. Men fientligheten har ofta lagt sig. I efterhand har konflikterna minnesraderats — hos alla utom de invandrade. Ett sådant bortglömt exempel är den stora invandringen i samband med avkoloniseringen, då både kolonisatörerna och den lokalbefolkning som försvarat kolonialmakten anlände — de senare flydde ofta för sina liv. Frankrike och Nederländerna överrumplades på så vis av nästan två miljoner invandrare. De möttes av sedvanlig fientlighet. President De Gaulle förklarade att muslimer inte var riktiga fransmän, även om de stått på fransk sida i Algerietkriget. Och i Nederländerna protesterade moluckerna, som motsatt sig den indonesiska självständighetsrörelsen, bland annat genom att 1977 kapa ett helt tåg på väg mot Groningen. Såren har fortfarande inte läkt. Men ingen pratar om dem.

Glömskans makt är helt enkelt förödande. Därför föreslår Gatrell en minnespolitik. Migranternas insatser, rasismens offer, de faktiska förhållandena behöver minnesplatser, så att européerna enklare kan ”assimilera verkligheten”. Det kan låta banalt. Men är betydelsefullt.

Det finns monument och muséer om utvandringen från Sverige. Men så vitt jag vet inget alls om invandringen. Det statliga migrationsmuséet som börjat planeras i Malmö kan bli ett genombrott — om de får tillräckliga resurser.

Gatrell drar med hjälp av historien fyra slutsatser för en bättre migrationspolitik. Att de invandrades bidrag till välståndsutvecklingen erkänns. Att migrationen aldrig helt och hållet kan kontrolleras. Att invandring alltid är sammanlänkad med svåra existentiella och politiska identitetsfrågor. Och avslutningsvis att aktiverad nationalism ofta utlöser stora folkomflyttningar.

Som historiker förespråkar han en förändring av själva attityden till invandring. Joakim Ruist är i stället präglad av nationalekonomins bergfasta tro att man med regler och incitament kan styra den i önskad riktning. Han menar att själva upplevelsen av politisk kontroll, den som verkade gå förlorad 2015, är nyckeln till att pressa tillbaka fientligheten. Murar och hinder har varit ett misslyckat kontrollförsök. Därför behövs nu förändringar av annat slag. Han föreslår två stora.

För det första mer ordning på arbetsmarknaderna. Företag ska inte kunna exploatera försvarslösa migranter som i dag. På så vis ska incitamenten att ta sig till Europa utan tillstånd minska, tänker han. Men räcker det för att ”ta tillbaka kontrollen”? Sandro Scocco går ännu längre i sin bok. För att ingen ska känna sig hotad av invandringen behöver den sociala rörligheten underlättas genom bättre skolor, begränsad låglönesektor och en ny fördelningspolitik.

För det andra föreslår Ruist en genomgripande förändring av den europeiska flyktingpolitiken. Om jag tolkar honom rätt vill han avskaffa asylrätten så som den fungerat de senaste femtio åren. Det är svårt och farligt. En sådan omläggning kan sluta hur illa som helst. Men motvilligt måste jag medge att han har en poäng. Ingen kan ju säga att den fungerat särskilt bra det senaste årtiondet. Döden i Medelhavet har utvecklats till ett brott mot mänskligheten, med Europas regeringar som de skyldiga.

Ruist föreslår ett system med vidarebosättning av flyktingar som hamnat i läger, i stället för dagens då man först måste ta sig hit för att kunna få asyl. Det kan antagligen fungera vid akuta krigszoner. Men knappast för de enskilda som tvingas fly från diktaturer. Den diskussion om humanitära visum som avbröts 2015, verkar då mer lovande att försöka återuppta. Tanken är att man ska få en första preliminär bedömning om asylskäl vid en lokal europeisk ambassad. Vid ett ja kan man köpa flygbiljett, slippa människosmugglarna och sedan få en ordentlig asylprövning i anvisat EU-land.

Men jag anar omedelbart Peter Gatrells enkla invändning: Kommer sådana system, hur bra de än fungerar, någonsin kunna avskräcka beslutsamma människor att ta sig till Europa utan tillstånd? Naturligtvis inte. I sin bok berättar han hur en grupp sådana migranter 1996 ockuperade en kyrka i Paris. De kallade sig les sans-papier — de papperslösa — och myntade därmed ett bestående begrepp. De hade arbetat flera år för usla löner. Nu ville de ha rättvisa genom uppehållstillstånd. Deras röster har blivit den globala migrationens smärtpunkter och påminner om den exploatering och rasism som aldrig lämnat Europa. Att försöka ignorera dem är en återkommande europeisk flykt bort från kunskaperna och in i glömskan.

 

Peter Gatrell: The Unsettling of Europe — The Great Migration, 1945 to the Present. (Allen Lane/Penguin).

Joakim Ruist: Global migration — orsaker och konsekvenser. (SNS).

Sandro Scocco: Och några, antar jag är ok! (Atlas).