Presskonferensen om Palmemordet var som en vandring genom ett förfallet spökslott. Det knäppte i skuggorna. Rasslade under golvtiljorna. Det nästan glömda störtade fram som gengångare. Blir vi aldrig fria?

Känslan av obehag blev överväldigande. De förmodligen största svenska skandalerna i vår tid utspelades plötsligt samtidigt: Palmeutredningen och coronadöden inom äldreomsorgen. Under några timmar var det svårt att orientera sig. Det förflutna och fortfarande pågående flöt samman och släckte allt ljus. Båda fallen har avslöjat den svenska statsapparaten som inkompetent och omdömeslös, visserligen på olika vis och under olika värderingsregimer. Men den samlande beskrivningen koncentreras ändå i samma ödesdigra ord: övergrepp.

Att polisutredningen om mordet på Olof Palme nu ”avslutats” med att åklagaren — staten — pekar ut en avliden man som skyldig utan ett enda egentligt bevis fullbordar en redan från början sjuk polisutredning. Hela den härva av underliga misstag och olagligheter som utspelades runt utredningen har säkert samband med de osunda konsekvenser som följde med det extremt långa, nästan obrutna, socialdemokratiska regeringsinnehavet. Lojalitet gick till sist före kompetens. Det var kanske inte mordet som fällde den svenska modellen, som ofta hävdats, utan själva utredningen. Sammanbrottet. Tilltron upphörde.

Men den slutsats Krister Petersson nu till sist presenterat fortsätter i samma stil. Den är ett naket rättsövergrepp mot en man som inte kan försvara sig. Den framkallar bilden av en rättsstat utan mänskligt omdöme och etisk eftertanke.

Senare samma dag rapporterades att ytterligare 78 svenskar dött av Coronaviruset. Ännu är det för tidigt att utvärdera de olika strategierna för att pressa tillbaka pandemin. Men en sak är redan klar: att så många avlidit på äldreboenden är en historisk skandal. Det är möjligt att man i framtiden kommer beskriva det som ett övergrepp i stor skala mot äldre och dementa människors rätt att leva. Det kunde ju ha undvikits, med en annan vårdpolitik.

Återigen har det offentliga maskineriet avslöjats som inkompetent. De utlovade trygghet för de äldre, men hade ingen koll. Under de mest kritiska veckorna rådde samma kaos på äldreboendena som det var i Palmeutredningen trettio år tidigare. Landet som försökt glänsa med först en effektiv rättsapparat och sedan med ett framstående omsorgssystem var i själva verket aldrig annat än ett läckande fattighus.

Det är möjligt att döden på äldreboendena blir slutpunkten för en marknadsliberal epok på ungefär samma vis som Palmeutredningen avslutade den socialdemokratiska. Men presskonferensens spöklika påminnelse var att inget egentligen verkar förändras. Vad är det för fel med Sverige?

Per Wirtén