När Carol Isaacs hittade en kartong med gamla fotografier från Bagdad förstod hon att det var dags. Hon måste ta itu med sin familjs historia. Med hjälp av vittnesmål, bilder och musik satte hon igång ett minnesarbete. Det verkar ha varit som när en dammlucka brister.

Hon hade växt upp i en av Londons villaförorter. Föräldrarna var judiska flyktingar från Irak. Men vad innebar det? Exiljudar samlades visserligen i deras hem. Vänner försvann i Saddam Husseins fängelsesystem. Men deras gamla kultur gömdes undan. Ingen spelade arabisk musik. Livet var ”engelskt” i varje detalj. Det var gåtfullt.

Isaacs blev så småningom illustratör för bland annat The New Yorker och studiomusiker (på dragspel) åt en rad stora brittiska popartister. Men det judisk-babyloniska arvet fortsatte förbrylla henne.

Före andra världskriget levde 150 000 judar i Irak. De flesta i Bagdad. Men på bara några år flydde nästan alla. En minst tvåtusen år gammal kultur ödeldes. Hennes föräldrar hade befunnit sig mitt i dramat.

I vår kom Isaacs underbara grafiska roman om livet i Bagdad och hur det revs upp av pogromer inspirerade av tyska nazister på 1940-talet. Samtidigt släpptes också en cd där hon med gruppen 3yin (uttalas Ahjin) återvänder till dåtidens musik. Projektet heter ”The Wolf of Bagdad — Memoir of a Lost Homeland”.

Bokens bilder är enkla, helt utan texter men åtföljda av minnen och vittnesmål från släktingar. Musiken är osofistikerad, lågmäld, melankolisk. Kulturen kan möjligen återskapas, men aldrig återuppstå.

I sina efterforskningar upptäckte hon bröderna al–Kuwaiti, som var stora stjärnor på 1930-talet. Deras sånger spelades på caféer och teatrar i varje stad. De lämnade Bagdad i den stora utvisningsvågen till Israel 1951. I Irak förbjöds deras musik eftersom de var judar. I det europeiskt präglade Israel marginaliserades den för att de var irakier. De försörjde sig som marknadsförsäljare.

För några år sedan hittade den israeliska rockmusikern Dudu Tassa också en gammal kartong. Men i hans fall var den full av dammiga musikband efter hans morfar — en av bröderna al-Kuwaiti. Han blev lika fascinerad som Carol Isaacs. Sångerna var en pusselbit till varför han blivit den han var.

När han började spela in musiken blev det succé. Och en kulturell upprättelse för den judisk-irakiska kulturen. Hans senaste skiva, ”Hajar”, kom förra året. Tolkningarna är uppenbart inspirerade av Rachid Tahas oförglömligt råa exilrockifiering av det algeriska musikarvet på ”Diwan” (1998), även den ett slags identitetspolitisk handling.

Carol Isaacs och Dudu Tassas sammanfallande projekt är musikarkeologi för att framkalla sin historia, sina missaktade sammanhang. Isaacs beskriver sin hemlängtan till en plats där hon aldrig varit, till ett ”deep home” — ett djupt liggande hem. Jag tror det är en nyckel för att förstå samtiden. Fler och fler européer har ett ”deep home” på någon avlägsen och ofta nedvärderad plats, som ett ärvt minne. Musiken kan rekonstruera hemmet.

Carol Isaacs: The Wolf of Baghdad — Memoir of a Lost Homeland.

Bok, cd och dvd.

Myriad Edition.