”Fattigsafari” är inte någon bra bok, men ändå värdefull. Darren McGarvey ber faktiskt om ursäkt för att han inte riktigt vet hur man skriver en sammanhållen bok. Och visst. Den är oklart strukturerad och pladdrig, som om den blivit inpratad, inte skriven. Men det är också röstens närvaro, de såriga monologerna, känslan av misslyckande som ger karaktär. Ibland vill jag bara stänga av. Slippa honom. Läsa något bättre. Men det han säger håller mig kvar.

När han var tio år tryckte mamman upp honom mot väggen med en köttkniv. Han uppfostrades in i fattigdomens vaksamma rädsla. Hemmet var en växande katastrofzon med missbruk, övergrepp och självmordsförsök. I skolan väntade slagsmål. I portarna hängde berusade och påtända. Han följde i förväntade fotspår, men ville något annat.

De fattiga hemkvarteren i södra Glasgow var som en sluten anstalt, utan räddningslinor för sådana som han. Trots det lyckades han ta sig ut. Men skadorna finns kvar. Här gäller en ”min kamp” av annat slag än Knausgårds.

Egentligen är ”Fattigsafari” en underlig titel. Hans berättelse mättar ingen voyeurist. I stället är den ett anspråkslastat försök att förklara fattigdomens mentala tillstånd och en undersökning av hur vanmakten griper omkring sig när alla beslut fattas av de som bor någon annanstans, av de som vill väl men sällan vet något. Den är ett angrepp på klassföraktet.

Jag stryker under ett avsnitt om hur fattigdomen för en del är som kvicksand, ju mer de anstränger sig desto djupare sjunker de; medan den för andra är ett råmande monster i några mytomspunna stadsdelar de aldrig vågat besöka.

För exakt tio år sedan begav jag mig till Darren McGarveys hemstad Glasgow. Jag hade läst en stor rapport om stadens fattigdomsproblem, som bland annat avslöjat att medellivslängden i arbetarstadsdelen Calton bara var 54 år, till och med lägre än i Gaza. En iskall decemberdag reste jag från stadens rikaste villaförort Lenzie till tegelhusen i Calton. Det tog 25 minuter. För varje minut förlorade jag ett drygt år av mitt liv. I Calton hade jag bara två år kvar att leva, noterade jag i min anteckningsbok. I dag hade jag varit död. Det är klassamhällets pris.

Min slutsats var att det egentligen inte var fattigdomen utan ojämlikheten som behövde diskuteras. Välståndet i Lenzie — de slarvigt parkerade lyxbilarna — utgjorde ett lika stort samhällsproblem som missförhållandena i Calton. De olika villkoren hängde samman.

McGarvey växte upp i en stadsdel som påminner om Calton och han hänvisar till samma gamla rapport som jag gjorde. Det är en utpräglat brittisk verklighet han beskriver. Väldigt annorlunda än den i Malmö och Stockholm. Hårdare. Vitare. Våldsammare. Med andra historiska sammanhang. Enligt honom är det den nedärvda fattigdomskulturen som måste undanröjas. Förändringens nycklar ligger gömda i fattigkvarteren, ingen annanstans. Det är politisk självorganisering och personligt ansvar som är enda chansen att bryta mönstret. Staten kan inte göra något, inte ens om de styrande politikerna vill, argumenterar han.

Jag tror att han har delvis fel. Om man flyttar uppmärksamheten från fattigdomens kulturer till ojämlikhetens strukturer kan statlig politik fortfarande göra skillnad, till exempel genom en enkel omläggning av skattepolitiken. Då skulle möjligheterna för de som bor kvar i McGarveys barndomskvarter kunna växa. Vanmakten avta. Och självskadebeteendet förlora en del av sin mörka glamour.

Darren McGarvey: Fattigsafari.

Översättning: Jens Ahlberg.

Atlas