Florian Schneider, vilket vackert namn

Få vet vem Florian Schneider var. Men alla känner till Kraftwerk. Under den tyska musikgruppens kreativa storhetsperiod, för fyrtio år sedan, utlöste varje skiva väldiga gräl. Alla hade en åsikt. Alltid om musiken. Aldrig om artisterna, eftersom de var så sällsynt tillbakadragna. Fotografierna var få. Intervjuerna ännu färre.

När meddelandet nu kommit att Schneider avlidit är han redan begraven. Han dog i cancer för snart en månad sedan. Det var säkert så han ville ha det. Ingen publicitet. Stor integritet.

Kraftwerk var 1970-talets mest nyskapande och betydelsefulla rockband. Rock? Kanske mer korrekt att säga antirock. De vände upp och ner på allt. De gjorde alla elgitarrer omoderna. Efter dom blev inget sig riktigt likt. Deras musik var så genial. Så enkel.

Jag köpte mitt första Kraftwerkalbum i Wien 1977 på min första tågluff. Omslagets svartvita retrofoto och titeln ”Trans Europa Express” var oemotståndliga. Det var ju musik om att åka tåg genom Europa. Jag släpade omkring på den under resten av resan. Jag vaktade den med min kropp. Musiken var revolutionerande. Jag hade aldrig hört nåt liknande. Jag tycker fortfarande den är deras bästa lp, en av de bästa över huvud taget — ever.

Men då hade Kraftwerk redan gjort skivor i sju år. Kärnan var alltid Florian Schneider och Ralf Hütter. Det stora genombrottet kom 1974 med den legendariska ”Autobahn”. Men det var med ”Radio Aktivitet” och ”Trans Europa Express” de skapade sin musikmodell. De hade upptäckt elektroniska instrument med lockande namn som Moog och Synth. Med dem uppfann de en musik som inte var anglo-amerikansk, utan europeisk. Mer konstnärlig. Gränsöverskridande. Med beröringspunkter till tonsättaren Karl-Heinz Stockhausen, men ändå utpräglat popkulturell. De var inte ensamma. I Tyskland fanns en rad liknande grupper. Det kallades Krautrock. David Bowie imiterade den framgångsrikt på sina tre Berlinalbum. En låt hette ”V2 Schneider”, som i Florian Schneider.

Vad var det som provocerade och fascinerade? Elektroniken förstås: kyligheten, monotonin och de genialt enkla melodierna. Deras studio hette Kling Klang, och det var så deras musik lät. Man måste lyssna på de tyskspråkiga inspelningarna.

De tonsatte Europa som det kändes före murens fall. Motorlederna, järnvägsstationerna, de sotiga städerna, regnen, krigshotet, den stora melankolin. På skivan jag bar mellan vandrarhemmen 1977 sjöng de ”Europa Endlos / Das Leben ist Zeitlos / Europa Endlos [ … ] Wirklichkeit und Postkarten Bilder.” Det så romantiskt. Men framfört som av en sömngångare.

Deras storhet var kort. Så småningom övergick de till snygga upprepningar och innovativa konserter. Deras urmusik levde vidare hos andra: hip hop, syntpop, techno. 2008 hoppade Schneider av. Sedan var tomheten fullständig.

Florian Schneider, vilket vackert namn. Han blev 73 år.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.