Jag kan inte säga att jag kände Per-Olov Enquist. Men han var min kollega på Expressen kultur i mer än ett kvarts sekel. Vi sågs inte ofta, men regelbundet. Jag beundrade honom. Alla gjorde det.

Men nu känner jag mig lite osäker. Är beundran verkligen rätt ord? Det låter så kyligt. Sanningen är nog en lite annan. Jag tyckte helt enkelt om honom. Väldigt mycket. Han var alltid P-O, alltid vänlig, alltid med ett fint tillbakadraget intresse för vad vi andra, lite yngre, höll på med. Han kunde säga att hans ödmjukhet var störst i landet, och man förstod inte om han var självironisk eller djupt allvarlig, rentav bekymrad över detta.

Han började skriva kritik i Expressen redan 1963. Vid skrivmaskinen var han inte alltid snäll. Han kunde klippa till hårt. Tillsammans med Bo Strömstedt och Anders Ehnmark mejslade han under några år fram kultursidans speciella tonläge: framfusig, snygg och ironisk. Trions betydelse för svensk kulturjournalistik blev lika stor som Olof Lagercrantz — men på tabloidens mer uppknäppta villkor.

Ungefär samtidigt som P-O gjorde entré på Expressen fick han också sitt stora litterära genombrott med ”Magnetisörens femte vinter”. Resten är historia. Instängd i en villakällare, bredvid en hummande värmepanna, uppfann han en ny originell form av dokumentär roman när han skrev ”Legionärerna”, om den såriga baltutlämningen efter andra världskriget. Den utlöste en folkstorm. 1978 kom den mörka ”Musikanternas uttåg” (med spettet, isvaken och ryggsäcken full av potatis — huh). Den blev folkkär. Och sedan följde det stora segertåget som dramatiker över världens teaterscener. På 1990-talet fick han ett nytt tillnyktrat liv och skrev omedelbart ”Kapten Nemos bibliotek”. Han tillhörde en urstark generation författare och intellektuella. Han låg i spets. Är det så konstigt att vi beundrade honom?

När jag träffade P-O sista gången, på ett tåg genom Sverige, hade han åldrats med väldig kraft. Jag blev omskakat lessen. Det var som om något orubbligt slutligen rubbats. Nu gällde det att bemanna sig och inte börja flänna, tänkte jag med hans egna ord.

Att bemanna sig. Var det hans litterära och existentiella baslinje?

P-O Enquist skrev som ingen annan. Hans texter var säregna och eljest. I essäboken ”Kartritarna” (1992) berättar han hur redan de aviga skoluppsatserna pekade i den riktningen: ”I en värld där jag i övrigt var ett totalt misslyckande [ … ] var skrivandet det enda verkliga: och det som gav mig identitet var inte den fulländade normen, utan det som gick utom”.

En kritiker noterade för många år sedan — det kan ha varit Bo Strömstedt — att P-O aldrig förstått hur man skriver en ordentligt konventionell roman, och att just det var hans unika gåva till litteraturen.

I bok efter bok framkallade han ett personligt universum, som en västerbottnisk sagovärld där barndomsbyn Hjoggböle var alla hemligheters kista. Det gröna huset med telefontrådarna som förvandlade hemmet till en himlaharpa. Bensberget. De döda kattornas grotta. De förväxlade bebisarna på Bureå sjukstuga. Och korsrävens resa förstås, den får inte förbises. Varje roman behövde förankras i detta egna universum för att kunna skrivas. Han bodde och arbetade en stor del av sitt liv utomlands, men Hjoggböle följde alltid med.

P-O var inte kulturradikal som många andra på Expressen var. Han tillhörde ett annat slags radikalism, nämligen folkrörelsernas. Där var idealen strängare: personligt ansvar och gemensam handling.

Arvet från väckelsen, som hans mor tillhörde, är ofta uppmärksammat men ändå underskattat i hans författarskap. Det återkommer på alla möjliga vis. Hjoggböle var en liten men hårt segregerad folkrörelseby. Där fanns den sekulära delen med Folkets hus och fotbollsplanen. Och den religiösa delen med bönhuset och Bibelprasslet. Gränsen var minerad. Den unge P-O stod bakom nyponhäcken och lyssnade in mot den sekulära delen. Senare i livet bytte han sida. Han avföll. Men fortsatte spana över häcken, då till den troende sidan. I sina romaner var han alltid mer förtrogen med språket i missionshuset än med det i förstamajtåget.

Man kan läsa hans memoarer, ”Ett annat liv”, som ett vittnesmål med syndabekännelse i väckelsens anda; om hur ett liv som börjat lovande gick illa av spriten men slutligen räddades, alltså frälstes. Hans ursynd var kanske att han som barn ansåg sig syndfri. Man måste ödmjuka sig. Brottas med sin skuld. Kulturradikalernas lättsinne fanns inte ens på andra sidan häcken. Det fanns inte alls. ”Till slut blev det naturligt för mig, att när jag skrev var jag aldrig rädd, men bara då.”

P-O gestaltade på så vis en mycket svensk erfarenhet. Igenkänd av många. Men främmande på kultursidorna, ja nästan exotisk. Han beskrevs ofta som en undersökare. Men han var också en förkunnare av reformismens försoningsidé. Den kom från husen på båda sidorna om nyponhäcken. Socialismen var jästen i degen som gjorde brödet ätligt, brukade han uttrycka det hela.

Därför var det nog odramatiskt för honom att tacka ja till olika politiska uppdrag. Bland annat satt han i utredningen som föreslog 1974 års omvälvande kulturpolitik. Han var alltid socialdemokrat, även när kollegorna drömde om den hänsynslösa revolutionen. Från mitten av 1990-talet var han till och med partimedlem. Även det uppfattades som exotiskt.

Hen blev socialdemokratins, ja hela den svenska modellens, stora författare. Han försvarade politikens ytskikt i sina kulturartiklar och sänkte sig ner genom de underliggande djupa schakten i sina romaner. Alltid lojal. När hans kollegor fladdrade omkring stod han kvar, som en tall med sega rötter.

I en intervju i Arena som jag och Håkan A Bengtsson gjorde hösten 1997 sade ha med sin typiskt mjuka glidning mellan allvar och ironi att ”Jag brukar säga till mig själv: Jag är socialdemokratin, ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det.” Han kunde kokettera, på ett rätt charmigt sätt, med sin socialdemokratiska tillhörighet mitt i det konstanta sosseföraktet — som först kom från vänster och sedan från höger.

I samma intervju identifierade han socialdemokraternas stora problem som en avsaknad av ”en kulturell, eller andlig, dimension i sin ideologi.” När människorna ”går hem från det jobb som sossarna fixat till den lägenhet de har råd att bo i, så ska de gå till något som svarar mot de existentiella frågor som de har längst inne.” Det var arvet från folkrörelserna. Meningen med livet var inte bara privat, det var även en gemensam angelägenhet.

I sin sista roman, ”Liknelseboken”, mediterade han vackert om sina döende vänners oro, om ”flocken vid flodens strand” som han själv snart skulle ansluta sig till. Hur blir det med hjälplösheten, töcknet, svartdimman?

Och han skrev:

”Sedan hade han i många år föreställt sig att Pojken haft rätt, att Gud var en röd katt som inte anklagade honom för skuld och för att försnilla sitt pund, att detta att han dog inte hade varit plågsamt alls, utan att alla människor hade rätt att vara en röd katt som borrade sig in i Guds armveck. Och där hade katten legat medan de båda låg och dog, och det var ingenting konstigt alls.”

Per Wirtén