Med optimistisk glöd sprids föreställningen om coronapandemin som en politisk vattendelare. Jag hör röster som talar om ett före och ett efter coronan: F.C. och E.C. I artiklar projiceras förhoppningar om att världen E.C. blir mer upplyst och medveten.

Jag känner igen impulsen. Efter 11 september hoppades vi på en rättvisare globalisering. Efter finanskraschen 2008 utropade även liberaler att alla blivit keynesianer. Men vi vet hur det gick. Världen vände i fel riktning. Nu deklarerar Timbros Andreas Johansson Heinö, en aning nervöst, att Covid–19 gjort alla till socialister (DN 21/4). Det skulle ju vara fantastiskt. Men när jag letar hittar jag bara några få europeiska socialister som ingen tar på allvar. Den politik som rycker fram är av helt annat slag.

Det är dags att trycka på larmknappen. Inget gott ser ut att komma ur coronan. I stället för att bli en vändpunkt verkar krisen fullborda den nationella högerns drömmar om en auktoritär ojämlikhet.

Det avgörande är hur rädslan kommer förändra oss. Redan i slutet av 1500-talet skrev Michel de Montaigne, i ett tornrum i västra Frankrike, om rädslans kraft. Det finns inte ”någon annan lidelse som lika effektivt driver bort vårt omdöme”. Han var mer skrämd av rädslan att dö, än av själva döden. Den sprider en ”förfärlig förvirring”. Ingen blir opåverkad när den slår till.

När jag hittade avsnittet i hans berömda essäer kände jag enkelt igen de senaste årens europeiska längtan att avskärma sig bakom ”säkra” gränser. Men är rädslans roll i politiken verkligen så entydig?

Rädslan för fascistiska och kommunistiska omvälvningar bidrog ju till 1900-talets demokratiska jämlikhetspolitik. Rädslan för nya krig gjorde idén om ett förenat Europa populärt. Rädslan för atombomberna tvingade fram internationella förhandlingssystem. Den gemensamma rädslan öppnar alltid för olika möjligheter. Inte bara repressiva. Inte bara omdömeslösa. Men det finns en skillnad. Demokratins fri- och rättigheter kräver att den dämpas. De auktoritära ordningarna behöver vidmakthålla den.

Nyligen skrev sociologen Eva Illouz en läsvärd essä i israeliska Haaretz (6/4) om hur ett oansenligt virus skickat tillbaka vår renputsade digitala epok med kärnenergi och laserkirurgi till pestens primitiva tillstånd. I Montaignes anda varnade hon för att rädsla och hotande kaos alltid gett potentiella tyranner medvind. Men om jag tolkade hennes långa mångfacetterade artikel rätt menar hon också att situationen klargjort hur en politik inriktad på skattesänkningar och avregleringar utarmat sjukvården. Det hon beskriver som ett hälsokontrakt mellan staten och medborgarna har på så vis sagts upp. Den nya rädslan behöver inte nödvändigtvis gynna demokratins fiender, utan innebär också en chans att avslöja den nyliberala bluffen och återinföra allmänintresset till politikens mittpunkt, skriver hon.

Men var finns den politiska kraft som kan lyckas med detta? I Europa finns visserligen en tyst opinion, förmodligen en majoritet, som vill ha en förnyad fördelningspolitik, en fungerande välfärd och ett mer handlingskraftigt EU — ett uppdaterat hälsokontrakt. Man kan anta att den för tillfället dessutom stärkts av pandemin. Men var finns de politiska rörelser och partier som artikulerat den på ett trovärdigt vis? Den ligger i träda. Som en längtan utan röst.

Problemet är att den politik som följer efter en chock, som pandemin, ofta pekats ut redan i förväg genom opinionsbildning och mobilisering. Så var det till exempel med den Europapolitik och sociala demokrati som utvecklades efter andra världskriget.

Marken är förberedd nu också. Men av helt andra idéer. Det är därför Ungern, utan egentligt motstånd, kan börja förvandlas till ett nytt Vitryssland. Det är därför de stora statsskulder krisen kommer efterlämna antagligen leder till nya åtstramningar, riktade mot bland annat sjukvården. Det är därför övervakningssamhället kan börja utveckla auktoritära drag på allvar. Listan kan göra lång. Den erbjuder ingen vändpunkt, utan mer av det som redan växt sig starkt. Det få vill ha, men ändå börjar uppfatta som ”nödvändigt”.

Under våren har många läst Albert Camus klassiker ”Pesten” från 1947 om hur den algeriska staden Oran drabbas av pest och hamnar i tvångskarantän. De som försöker fly skjuts ner. I romanen förvandlas pesten successivt från att vara en sjukdom till att också representera den totalitära inlåsningen, den som kryper in i varje människas inre som ett frihetsdödande virus. Pesten kan aldrig helt utplånas, avslutar Camus sin roman. En dag kan komma när människorna återigen ”väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad”. Den skrevs som en påminnelse. Som en varning för ett politiskt skeende.

Jag märker att jag gripits av den starka rädsla som skrämde både Montaigne och Camus. Men jag är inte längre lika rädd för sjukdomen som för dess konsekvenser, för livet E.C. Jag försöker intala mig att det är en nödvändig förskjutning av rädslan, som en förutsättning för ett demokratiskt motstånd mot det som möjligen närmar sig. Kan det bli början till den efterlängtade vattendelaren?