Kort före sin död 2010 förutspådde historikern Tony Judt den starka statens återkomst. Nyliberalismens nedmontering av den hade lämnat människor värnlösa. Mycket riktigt. Tio år senare har brexitparollen ”Take back control” blivit politikens portnyckel. Alla griper efter den. Coronapandemin har gjort dem ännu ivrigare. För liberaler är läget prekärt. Hela det komplex som kallas den liberala världsordningen är på reträtt. Och de verkar försvarslösa.

Dalibor Rohac, slovak verksam i USA, är inte bara liberal utan som libertarian även ett slags anarkist från höger. Udda men intressant. I sin nya bok ”Till globalismens försvar” försöker han peka ut en vinnande väg för liberalismen, som undviker både eliternas fastlåsta ekonomism och högerpopulismens inlåsta gränspolitik. Hans avsky mot nationalismen är välmotiverad. Brexits löfte om återtagen kontroll uppfattar han som en ond illusion.

Strunta i vänster eller höger, skriver han. Just nu går den avgörande stridslinjen mellan nationalism och internationalism. Den har en lång sårig historia. Och internationalismen, eller globalismen, har alltid baserats på värderingar, inte på ekonomisk nödvändighet.

Världsmedborgarskapet har trots allt fått sitt genombrott som politisk attityd. Rohac föreslår en ”globalism för folket”, kanske i Greta Thunbergs anda. Den populära varningen att detta skapar ”medborgare av ingenstans” är en fräck osanning.

Med hjälp av Nobelpristagaren Ellinor Ostroms forskning om människors självstyre över gemensamma angelägenheter och lokala allmänningar försöker han hitta liknande institutioner för globala förhållanden. Han kallar det en polycentrisk världsordning utan maktkoncentrationer. Det är synnerligen oklart. Men man förstår inriktningen. Ömsesidigt ansvar erbjuder kanske inte kontroll, men tillhörighet.

På 00-talet kom nästan identiska globalpolitiska impulser från vänsterradikalt håll. I den då omtalade boken ”Imperiet” föreställde sig Michael Hardt och Antonio Negri hur det kosmopolitiska myllret kunde omvandla förhållandena på global nivå till en självstyrande kommunism utan stat. Rohac är deras liberala tvilling.

Deras gemensamma dröm om en böljande global väv med olika konkurrerande initiativ och styrelseformer, en federalism utan några mittpunkter, lämnar emellertid minimalt utrymmer för rösträtt, parlamentarism och demokratiskt ansvarsutkrävande. Kontrollen blir diffus och ogripbar. Precis som nu. Coronan borde få honom att tänka om.

För är det inte just demokratins välbekant formella former som behöver globaliseras? Det borde vara ett gemensamt uppdrag för liberaler och socialdemokrater: A brand new control.

Dalibor Rohac: Till globalismens försvar

Översättning: Kurt Wickman

Timbro