För tretton år sedan putsade Naomi Klein upp en gammal idé med ett nytt begrepp: chockdoktrinen. Stora kriser förändrar världen. De ger ideologerna rum för framryckning. Alla undrar om coronakrisen är en sådan chock.

I sin nya bok utgår den franska stjärnekonomen Thomas Piketty från ungefär samma idé, men med ett siktdjup på hundratals år. Hans spaning är att världen nu närmar sig en ny avgörande omvälvning. Den kritiska punkten är de skenande globala ojämlikheterna, koncentrationen av förmögenheter hos några få. Missnöjet växer på alla håll. Vi borde förstå. Det har hänt förut.

När han skrev ”Capital and Ideology” fanns ännu ingen coronapandemi. Men den kan mycket väl bli chocken som får samhällsutvecklingen att byta spår. Kommer vi röra oss mot nationalistiskt sönderfall eller mot en socialistiskt präglad globalisering? Piketty hoppas på det senare. Men ingen vet. Möjligheterna är många. Och i samband med en stor kris också ovanligt öppna, påpekar han.

För några år sedan blev Piketty världskänd, när han kartlade olika ojämlikheter och hur de kan motverkas i boken ”Kapitalet för det tjugoförsta århundradet”. Han var på varje tidningsomslag. Sedan har han också utarbetat förslag på ett mer fördelningspolitiskt och federalt EU. Han anknyter till ett nästan bortglömt socialdemokratiskt idéarv. Men uppdaterar det. Och utlöser därför mardrömmar bland avideologiserade socialdemokrater.

”Capital and Ideology” är ett avskräckande monster som inte kan summeras i snygga rubriker. Jag var först tveksam. 1045 sidor. Hundratals grafer och diagram. Skulle jag orka? Men efter bara någon timme satt jag fast. Den tog veckor att läsa, men gjorde mig stillsamt lycklig. Alla som saknar en framåtblickande reformism, alla som längtar efter fettig kunskap, alla som gillar skarpa idéer behöver läsa åtminstone delar av boken. Jag föreslår minst fyra hekto av totalvikten 1,47 kilo.

Bokens kärna är en teori om politisk förändring, från 1700-talet till 2020, där han pekar ut ojämlikheten som det alltid lika sköra hjärtat. Alla epoker måste kunna förklara och legitimera sin egen ojämlikhet så att den uppfattas som acceptabel. Han kallar varje sådan en ”ojämlikhetsregim”. Om den spårar ur, hamnar i konflikt med nya normer, vinnande ideologier eller förändrade ekonomiska och sociala förhållanden rämnar hela systemet. Så var det 1789. Och så var det när den extrema ojämlikheten under La Belle Epoque vid förra sekelskiftet sprack och land efter land under åren före första världskriget började uppfinna nya skattesystem.

Sverige införde på så vis progressiv förmögenhetsskatt redan 1910 (men avskaffade den helt under 00-talets bakslag). Liberala länder som USA och Storbritannien nådde arvsskatten så småningom nivåer på runt 80 procent! Efter demokratins genombrott började moderna ideologier utveckla en helt ny ”ojämlikhetsregim”, som så småningom landade i välfärdsstater och blandekonomier. Välståndet spreds mer jämlikt. Äganderätten villkorades. Rekordhög tillväxt trivdes med höga skatter. ”Capital and Ideology” är helt enkelt en lång historia om ojämlikhet och beskattning — hårdkokt men oväntat fascinerande.

Efter 719 sidor förvandlas den till en uppfordrande pamflett för en modern globalpolitisk och Europafederalistisk socialism. 1900-talets ”ojämlikhetsregim” är på fallrepet, den också, efter upprepade skattesänkningar och privatiseringar. I USA, Kina och Indien närmar sig förmögenhetsskillnaderna 1890-talets farliga nivåer. För att undvika ett våldsamt sammanbrott föreslår han fördelningspolitiska skatter på övernationell nivå, ökat medbestämmande i arbetslivet, en mer flexibel syn på äganderätten och en utbildningspolitik som bryter det sociala arvet. Ett litet exempel på hur hans förslag kan se ut när han är som mest innovativ: Med en mindre arvsskatt och kraftfull förmögenhetsskatt kan varje invånare få ett eget ”arv” vid 25 års ålder i form av en substantiell summa pengar, lika för alla, som kan användas för att finansiera bostadsköp eller annat. Det skulle inte bara släta ut förmögenhetsskillnader mellan individer utan också i varje människas eget liv.

Det kanske låter omöjligt och radikalt, ursäktar han sig. Men tillägger lugnt att intrycket är en villfarelse. Vad han gör är ju att återuppta en avbruten framgångspolitik. Det är det senaste kvartsseklets nyliberala galenskap som fått oss att glömma 1900-talets erfarenheter.

Glömskan banar nu väg för nationalismens återkomst. Han identifierar också socialdemokraternas skuld till detta. De har inte varit intresserade att frigöra sig från sina gamla, länge framgångsrika, kopplingar till nationalstaterna för att i stället lyfta upp fördelningspolitiken till att även omfatta Europapolitikens överstatliga nivåer. Ointresset kan bli de socialdemokratiska partiernas undergång. Att i stället utveckla en ”social federalism” är räddningslinan, menar han.

Piketty är en bra pedagog. I varje nytt avsnitt repeterar han de tidigare och blickar fram mot sina slutsatser. Alla tusen sidor binds oavbrutet samman. Man kan därför läsa flexibelt. Den som bara är sugen på den avslutande delen får ändå en uppfattning om den övergripande teorin — men missar läsningens stora bildningsresa.

Man kan säga att Piketty vänder upp och ner på Karl Marx. Utvecklingens riktning — vart vi ska ta vägen i framtiden — avgörs inte av produktionens basförhållanden, utan av politikens idéer. I sin inspirerande lilla essäbok ”The Idea of Socialism” argumenterade filosofen Axel Honneth för något år sedan på liknande vis att demokratin fört ut socialismen från fabrikerna till offentligheten. Det finns ingen historisk nödvändighet, som både marxister och nyliberaler trott, utan bara pågående ideologiska strider med osäker utgång. Brännpunkten är alltid ojämlikhetsfrågan, inflikar nu Thomas Piketty.

Alla har invändningar mot en sådan här megabok. Jag också. Men de känns lite poänglösa i förhållande till den tunga energi helheten förmedlar. Men visst. Hans tappra försök att inkludera kolonialismen, slaveriet, utvecklingen i Indien, Kina, Brasilien och andra länder rubbar ändå inte de eurocentriska utgångspunkterna. Men de är också bokens tillgång. ”Capital and Ideology” utgår från europeisk politik eftersom det i första hand är den han vill förändra — men i ett globalt sammanhang där avgränsningar mot migration och frihandel är återvändsgränder.

Människors samhällen måste alltid hantera sina ojämlikheter, avslutar han. ”Framtiden kommer i det avseendet inte vara annorlunda, men från nu måste det göras på en transnationell nivå.” Ideologiernas makt är större än vi tror.

Per Wirtén

 

Thomas Piketty: Capital and Ideology.

Översättning från franskan: Arthur Goldhammer.

Belknap/Harvard University Press.