Kvinnor i en järnbur

Riga 1969. Där orden ”att leva” kidnappats och låsts in av grå män med kalla ögon. Där de klassificerat mänsklig ambition som ett hot mot staten. Så när mamman, som är kvinnoläkare och fertilitetsspecialist med forskningsförbud, föder sitt oönskade barn vägrar hon helt enkelt amma det — och sedan försvinner hon från det i flera dagar.

Varför? Kanske för att hennes egen självdestruktiva längtan efter frihet, vägran att kompromissa med de grå männen, inte skulle överföras via bröstmjölken till ännu en generation. Kanske för att livets upplysta vilja ”att leva” blivit för nedsläckt av de sovjetiska villkoren för att föras vidare.

Den lettiska författaren Nora Ikstena snuddar i ”Modersmjölken” vid den fasansfulla moralfråga Toni Morrison ställde, på faktisk historisk grund, i ”Älskade”: är det rätt att döda sitt barn för att rädda det från slaveri eller totalitär ofrihet?

I Ikstenas fall överlever dottern. Mamman hänvisas till en by i skogen. Hon arbetar sena timmar på kliniken, överträder bestämmelser för kvinnornas skull, röker, dricker, tömmer pillerburkar. Ibland låser hon in sig och ylar i timmar. Hennes skötsamma dotter lyssnar skräckslagen. I bakgrunden finns en mormor, svårt märkt av regimens våld, men med en sammanbiten medmänsklighet i behåll. Alla tre kvinnorna är namnlösa. Dottern säger vid ett tillfälle att hennes mamma är en mäktig kyrkklocka med avskuren kläpp. Hon svänger vilt, men får inget sagt.

Ibland blir skildringen av den sovjetiska diktaturen, och ockupationen av Lettland, onödigt deklamatorisk. Man fattar sammanhangen utan sånt. Men det är bara små skönhetsfel i utkanten. För själva berättelsen om mamman och hennes dotter, instängda i en järnbur, är i all sin enkelhet totalt berörande. Jag tror Ikstena lyckas för att hon inte exploaterar smärtan, utan i stället väljer en finkänslig hänsynsfullhet. Hur gör man sig mänsklig när vem som helst kan vara angivare?

Vid ett tillfälle chockades dottern när hennes hamster åt upp sina nyfödda ungar. Mamman tänder en cigg och säger dröjande att det var modigt gjort, ett tecken på hamsterns starka längtan efter frihet.

Nora Ikstena växelklipper snyggt mellan dotterns blick och mammans minnen. Efter hand sammanfaller de i ett kronologiskt berättande. Men medan den politiska utvecklingen närmar sig frigörelse, rör sig mammans mot slutligt sönderfall, ett annat slags befrielse.

I Lettland är Ikstena välkänd, född samma år som romanens namnlösa dotter, och ”Modersmjölken” blev en väldig framgång. I Sverige har baltisk litteratur visserligen låg coolhetsfaktor. Men ”Modersmjölken” är en sådan där sällsynt roman som kan älskas av alla. Absolut alla.

 

Nora Ikstena: Modersmjölken.

Övesättning: Juris Kronbergs.

Tranan. 261 sidor.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.