Ett kammardrama om den politiska besvikelsen

Ingen författare kan skriva utan att tvivla på textens förmåga att säga sanningen. Men i Aleksander Motturis och Andrzej Tichýs gemensamma roman stegras dilemmat till det outhärdliga: är skrivandet ett slags självmord, inte bara metaforiskt utan även bokstavligt?

Under en tropiskt het natt grubblar Tristan, tillsammans med flickvännen Valeria, över sina föräldrars öden: mamman som slungades in i psykisk sjukdom efter att pappan plötsligt slutat skriva sin nästa bok, lagt en slaktmask över ansiktet och tryckt av. Pappan, som längtade bort från offentlighetens bullriga ovansida, ner mot de tysta dunkla skikten där språket upphörde och sanningen därför fanns inom räckhåll, stod inte längre ut med skrivandets självbedrägerier.

”Skymningszoner” är ett hårt hållet kammardrama för fyra röster. Inramningen är romantikens klassiska med sin dragning till vansinnet, förnuftstvivlet och apokalypsens vibrationer. Men är den ett fall in i romantiken eller ett försök att göra upp med den?

Att så särpräglade författare skriver roman tillsammans är unikt. I synnerhet Tichý har ju utvecklat en egensinnigt raffinerad litterär stil med blicken på utsatta människor. Egentligen är deras bok ett omöjligt projekt. Och ändå lyckas de! Inga skarvar märks. Två blir ett.

Men som essä om litteraturens våld på verkligheten kommer den inte långt. Och som roman lider den av ett slags hårt surrad stelhet. Det är som om texten ropar efter frigörande vatten, men aldrig får något. Ändå kvarstår själva frågan. Den pockar på svar. Kan man nå sanningen genom att berätta eller bara genom att leva den? En samtidigt etisk, religiös och politisk problematik.

Det finns intressanta beröringspunkter mellan ”Skymningszoner” och Sven Anders Johanssons uppmärksammade essäbok ”Det cyniska tillståndet” från förra året. Han brottades på liknande vis med det politiska språkets och aktivismens oförmåga till verkningsfullt motstånd. Vad man än gör fastnar man i cynismens fångstnät. Det bästa motståndet är därför att vända sig bort, föreslog han. Till och med sömnens mörkerzoner kan fungera som protest mot politikens bedrägerier, mot det klibbiga språket.

Tristans pappa rör sig i samma riktning. Han vill befria sig från teoretiska självbekräftelser, vittneslitteraturens röster, utsagornas tyranni och kraven att gestalta de utsattas liv. ”Sanningen är bara möjlig i tystnaden”. Är det så Sveriges litterära och intellektuella vänster tänker hantera besvikelsen över alla sina nederlag?

Motturis och Tichýs roman är tvetydig. Pappans radikala pessimism framställs med sådan intensitet att det verkar vara författarnas egna. Men samtidigt leder det ju till det fullständiga nederlaget bakom slaktmasken. Vem vill hamna där? Tristans och Valerias långa natt verkar trots allt ändå sluta hoppfullt — kanske.

 

Aleksander Motturi & Andrzej Tichý: Skymningszoner.

(Nirstedt/litteratur).

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.