Reglerna kring munskydd utmanar debatten om niqab

Paris. Mitt munskydd är enkelt. Men det rymmer större betydelser än man kan tro. Jag tar på det när jag lämnar lägenheten, eftersom reglerna gäller redan i trapphuset. Det är som att lägga en lång politisk historia om auktoritet, solidaritet och autonomi över ansiktet. Jag går ut i offentligheten som en maskerad människa.

Jag köpte min ”masque” av en skräddare på Rue Saint–Maur. Han syr dem från afrikanska bomullstyger. Det känns lite mer personligt än de vanliga.

Från början gällde masktvånget i kollektivtrafiken, på restauranger och i butiker. Just de ställen där WHO länge hävdat att masker gör skillnad. Kanske inte stor, men så att några människoliv ändå kan räddas. Alla i Paris har följt reglerna. De har framstått som en enkel och självklar solidaritetshandling, man skyddar ju inte sig själv från smitta, utan andra. Jag tror inte det hade behövts några hot om böter.

Men den senaste veckan har reglerna successivt skärpts. Nu måste man bära mask även på många gator Fler och fler. Trots att alla vet att den förmodligen inte har någon smittdämpande effekt utomhus. Många struntar därför i de nya reglerna. De visar ansiktet i protest. Plötsligt ställs man inför ett val: lydig eller olydig? Polisen har ju sagt att de inte ska bötfälla, bara tillrättavisa den första tiden.

I Sverige säger vi munskydd, men engelskans facial mask — ansiktsmask — är mer träffande: man döljer ju hela ansiktet utom ögonen. På så vis har reglerna fått oväntad konsekvens för en av Frankrikes, och Europas, mest infekterade stridsfrågor. Under en promenad i de norra stadsdelarna mötte jag en del kvinnor i sträng hijab och ansiktsmask. I praktiken bar de en motsvarighet till niqab, som i Frankrike är förbjuden på offentlig plats. Bryter de mot lagen, eller följer de den?

Vid Louvrens entréhall möter jag senare en muslimsk kvinna som i stället för sedvanlig mask bär niqabens lättare ”slöja” över näsa och mun. Ordningsvakterna tittar på henne. Ingen ingriper. Något har rubbets. Att dölja ansiktet har blivit normen, inte avvikelsen.

Ett argument mot niqab i yrkeslivet har varit att den gör mänsklig kommunikation omöjlig. Men vardagslivet i Paris bevisar motsatsen. Alla i olika serviceyrken bär ju ansiktsmask. Man ser bara deras ögon. Och ändå fungerar allt som det brukar.

Men för första gången förstår jag också den kroppsliga frihetsinskränkning ansiktsmasken innebär. Mitt förhållande till omvärlden påverkas och sinnesintrycken skärs av. Jag tappar lusten att aktivera mig. Min lilla tygbit är ett effektivt repressivt, oavsett om det anmodas av statens pandemiexpertis eller civilsamhällets patriarkat.

Paris nya regler om att bära mask utomhus är egentligen ett sätt att införa en mjuk och ”frivillig” karantän. Man går inte ut i onödan då masken gör allt extra jobbigt.. Man blir ensam. Och i någon mening osynlig. Masken är ett helvete. Men varje gång jag går ner i tunnelbanan känns den självklar. Där förvandlas den till en frivillig länk i ett system för kollektiv säkerhet.

Per Wirtén

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.