Upp med hakan

(Sydsvenskan, 26/11 2020). Svante Weyler anser i ett inlägg att jag ställer för höga krav på högerliberalerna. Men det gör jag ju för att läget är så allvarligt, för att de radikalkonservativa utmanar demokratin och för att en anständig liberalism är nödvändig. Jag ställer krav för att jag bryr mig.

                Diskussionen har utlösts av högerliberalen Anne Applebaums uppmärksammade essäbok ”Demokratins skymning”. Hon berättar hur hennes gamla politiska vänskapskretsar i Polen, USA och Storbritannien slagits sönder. Stora delar har svepts med av den nationalistiska och intoleranta konservatismens återkomst. I min recension skrev jag att hennes personliga berättelse har ”episka drag” (12/10).

                Nu påstår Weyler att jag avfärdade den med en ”elegant axelryckning”. Jag blir glad över det första omdömet. Men störd av det andra. En axelryckning var det sista jag gjorde.

                Hennes bok är ju ett recept på hur man kan trissa upp den liberala krisen, som jag tror vi kan vara överens om är ett faktum, till ett explosivt nederlag. Jag har inte varit ensam. I Aftonbladet framförde Karin Pettersson (22/10) och i DN Jan Eklund (21/10) liknande invändningar. Men frågan är större än Applebaums essä.

                Jag är övertygad att liberaler behöver inleda en grundläggande omorientering inne i sitt mångfacetterade idéarv för att kunna göra motstånd mot Åkesson, le Pen, Kaczynski och de andra. Där finns ju en annan linje än den nyliberala som väntar på återupprättelse: Benjamin Constant och Madame de Staël (som tillsammans avvisade egennyttan som samhällets ledstjärna). John Stuart Mill (som betonade det sociala ansvaret) och Karl Polanyi (som förstod att marknaderna behöver bäddas in). Med hjälp av den linjen, som sträcker sig över 200 år, skulle liberaler kunna hjälpa till med att bygga om det självförstörande ekonomisk–politiska maskineri de lagt på plats under de senaste 30 åren.

                Situationen påminner om den Europas socialister drogs in i med början på 1980-talet: omdefiniera idéarvet eller försvinn ut i skuggorna.

                Anne Applebaum är säkert kapabel att bidra till en sådan liberal omorientering. Hon kan läsa. Hon kan tänka. Hon är historiker. Men i stället surrar hon sig vid rodrets gamla kompassriktning. Det är ingen abstraktion. För svenska liberaler är det en ödesdiger dagspolitisk situation. Än så länge verkar de flesta göra antingen som Applebaum eller kapitulera för de antiliberala.

                Tidigare i år konstaterade den amerikanska filosofen Michael Walzer att nyliberalerna slitit sönder liberalismen som relevant politisk ideologi. Det som återstår är den liberala etiken: öppenhet, tolerans, dialog, sanningssökande. Arvet har förvandlats till ett preciserande adjektiv. Man kan som Walzer beskriva sig som liberal jude eller liberal socialist. Men inte längre bara som liberal (Dissent 2/20).

                Jag delar inte hans pessimism. Så djup har liberalismens kris ännu inte blivit. Jag är visserligen inte liberal. Men av överlevnadsinstinkt ropar jag ändå på en liberal omorientering. Det är inte ett orimligt krav, utan ett nödvändigt.

                                                 Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.