(Sydsvenskan, 28/5 2021). Alla borgerliga partier utom ett sluter nu upp bakom Sverigedemokraterna. En femtedel av väljarna sätter sitt hopp till ett parti som växt fram ur nazismen.  Och den rödgröna regeringen är förtrollad av samma parti. Alla försök att vända utvecklingen utdefinieras allt oftare som verklighetsfrämmande. Förändringen är skrämmande.

                1968 var det västtyska nazistpartiet NPD en hårsmån från att komma in i landets riksdag. Läget var inte lika allvarligt som i Sverige 2021, men tillräckligt. Nazisterna hade under några år haft uppseendeväckande framgångar i olika delstatsval. I det sammanhanget reste filosofen Theodor Adorno till Wien för att tala om den nya högerradikalismen. Hans tal bandades, men glömdes sedan bort.

                I samband med Alternative für Deutschlands genombrott hittade någon den döde filosofens bandinspelning, lyssnade och skrev ut. Det väckte sensation. Hans ord länkade samman historien. De var klara, men inte okomplicerade. Alla ville läsa. Effekten är lätt att förstå.

                Han förklarade fascismens lockelse med hur de stora ekonomiska utvecklingslinjerna — kapitalkoncentrationen, automatiseringen, utslagningen av små företag; de processer vi nu kallar globaliseringen — framkallade en rädsla att förlora i social status, deklasseras och kanske passeras av ”de främmande”. Högerradikalismen var ett ”ärr eller stigmata hos en demokrati som hitintills inte gjort sitt eget begrepp rättvisa”.

                Adorno är känd för svårgenomträngliga försök att förstå sambanden mellan historia, socialpsykologi och det av upplysningsarvet inkapslade barbariet. Han skrev i skuggan från Förintelsen. I två läsvärda efterord förklarar historikern Volker Weiss och författaren Lars Raattamaa idésammanhangen. I talet tände han sina ord som strålkastare över en fotbollsarena. Pang, så skingrades det dunkla och svåra.

Han poängterade att nationalismen tappat tron på sig själv. Det har inte förändrats. SD:s nedärvda ståndpunkter om nationell suveränitet och svenskhet som en kulturell särart klingar både tomma och verklighetsfrämmande. Men det innebär inte att de är överspelade: ”Tvärtom är det ju ofta så att övertygelser och ideologier just i det ögonblick då de faktiskt inte längre har någon grund i den objektiva situationen blir som mest diaboliska och destruktiva.” Nationalismen har övergått till zombieläge, en levande död på jakt efter hämnd.               

                Men på en viktig punkt gick Adorno vilse. Han underskattade högerradikalismens ideologiska natur. Ja, han förnekade den helt. Det var kanske rätt då, men inte nu. I till exempel sitt kulturpolitiska program ansluter SD, i radikalkonservativ anda, helt till doktrinerna från rasfilosofins storhetstid, men med skillnaden att rasbegreppet uppdaterats till ett om kultur. Motståndet mot migration, globalisering och EU följer gamla ideologiska stigar. Inga europeiska partier är nu så vasst ideologiska som de radikalkonservativa. Det ger dem ett sken av tillförlitlighet.

                I stället förklarade Adorno högerradikalismens dragningskraft med dess finkalibrerad propaganda för att aktivera ”den auktoritetsbundna personlighetstypen”. Samma synsätt upprepas nu i de banaliserande beskrivningarna av den demokratifientliga högern som populistisk.

                Rasfilosofin är en ideologi, ett sätt att förstå sig själv och världen. Nationalismen är dess politiska form. Och de radikala högerpartierna själva avantgardet. Andra följer nu efter. Det gjorde de inte när Adorno förberedde sitt tal.

Theodor W Adorno: Den nya högerradikalismen.

Översättning: Anna Petronella Foultier.

Nirstedt/Litteratur.