(Expressen, 25/5 2021). Nästa år väljer Frankrike ny president. Det blir ett ödesval för hela Europa. Igen. De enda tänkbara slutkandidaterna är samma som förra gången: Le Pen mot Macron. Föraktet är ömsesidigt. Utgången oviss.

Valförlusten 2017 efterlämnade en kvaddad Marine Le Pen. Men Gula Västarna gav henne ny medvind. Och partiet har bytt namn från Nationella fronten till Nationell samling som ett löfte om förnyelse. Opinionsmätningarna ger nu tillbaka segervittringen. Men Fanny Härgestam är inte övertygad i sin nya bok om personen, familjen, partiet och rörelsen. Hon noterar en snyggare yttre glans, men anar ett inre substantiellt sönderfall. Hon borde veta.

                Brachay har ett sextiotal invånare. Alla äldre. De flesta hängivna Le Penister. Byn tillhör Champagneregionens oglamorösa avfolkningszon: nedlagda gjuterier, utsatta småbrukare, övergivna torg. De som bor kvar famlar efter framtiden.

För Marine Le Pen har Brachay haft särskild betydelse som symbol för ”det glömda Frankrike”. Varje höstsäsong har hon inlett med tal på byns torg. Borgmästarparet Gérard och Brigitte Marchand har fått glänsa framför tevekamerorna några timmar. Det är där Härgestam träffar dem, börjar prata, återkommer, sitter i deras kök, följer med till korna, dricker snabbkaffe med andra bybor. Le Pens rörelse sedd nerifrån.

Fanny Härgestam är en rasande skicklig författare. Hon tecknar ett rum, sätter människor i rörelse, fångar upp deras röster. Brigittes bitterhet över äktenskapet. Gérards ältande om landets förfall.

Det här öppna, tålmodigt varsamma arbetssättet fanns redan i genombrottsboken ”Det här är vår tid”, om några kvinnor i det revolutionära Tunisien. Energin fångas i samtalens mellanrum.       

Alla som rest i Frankrike vet att landet har två separerade hjärtan: Paris respektive det täta myllret av små orter — landsbygden. Där finns 35 000 (!) kommuner med egna små styren, som i Brachay. Man talar om La France Profonde, det djupa Frankrike: ofta tillknäppt och misstänksamt. Efter några månader stängs dörrar och fönsterluckor även när Härgestam anländer. Hon har rubbat ordningen med sina frågor. Hon är en främling. Hon är inte längre välkommen. I stället hittar hon en ung partiarbetare i en grannort att ta rygg på.

Besöken i de tilltufsade byarna varvas med berättelsen om Nationella Fronten, med början hemma hos Jean–Marie Le Pen. Familjens historia framträder som en europeisk Kennedymytologi, invävd i kontinentens värsta mörker. Vem kan låta bli att fascineras?

Men jag läser med gnagande irritation på jakt efter en djupare nedstigning genom de giftiga idéerna, historiska sambanden och europeiska sammanhangen, men den uteblir. Javisst är det snyggt, gediget och initierat — detaljerna, rummen, replikernas tonfall — men ändå besynnerligt opolitiskt om brutal politik, ungefär som det kan vara i prestigeladdade internationella magasin.

Boken blir som en donut. Tom i mitten, mättande i ytterkanterna. Dragningskraften mellan familjedynastin i Paris och det djupa Frankrike förblir oförklarad. Missnöjet hänger i luften, mer som impression än politisk konkretion. Den journalistiska berättelsens båda plan glider isär. Men det är kanske hennes analytiska poäng, förklaringen till varför Marine Le Pen inte vinner nästa val heller? Då borde den ha utvecklats bättre.

Avslutningsvis släcker Härgestam ner sitt reportage i sönderfallets anda. I dag har både den missnöjda borgmästaren och den hoppfulla kampanjarbetaren lämnat partiet. Framtiden finns någon annanstans. Marine Le Pen åker inte längre till Brachay. Rivieran har blivit viktigare.

Fanny Härgestam: En by i Champagne.

Natur & kultur)