(Sydsvenskan, 18/4 2021). I början av 1960-talet, när världen hade stelnat i det kalla kriget, bestämde Hannah Arendt sig för att öppna ”den revolutionära traditionens förlorade skatt”. Hon ville påminna om demokratins moderna ursprung: om viljan till frihet och ”den revolutionära andan”. Hennes bok blev ett slags nödrop i en död tid. Nu har ”Om revolutionen” äntligen översatts, med Henrik Gundenäs sedvanliga noggrannhet. Den är mer aktuell än man kan tro.

Arendt var en politisk frihetsfilosof. Men inte av det enkla slaget. Den banala friheten var hennes fiende. Att den skulle vara individuell valfrihet på en marknad uppfattade hon som rent förfall. I stället hävdade hon, påstridigt, att den bara kan förverkligas i politiken. Den fria människan är den politiska, inte den privata. Friheten är social. Den finns i offentligheten, i det gemensamma ansvaret. Och den suger näring ur den revolutionära andan.

                På 1930-talet lyckades hon fly från nazismen, bosatte sig i New York, skrev sin berömda tegelsten ”Totalitarismens ursprung” och blev så småningom en svårsmält intellektuell: beundrad, avskydd, motsägelsefull. Lite mödosam att läsa, men med explosiva slutsatser, samtidigt revolutionär och konservativ. I dag har hon blivit en ikon, på aningen oklar grund.

                I ”Om revolutionen” återvände hon till de två ursprungliga, och helt epokgörande, revolutionerna vid 1700–talets slut. Hennes fråga var specifik. Varför lyckades den amerikanska revolutionen, trots sin anspråkslöshet, med att lägga en hållbar grund för friheten, medan den mer grandiosa franska i stället övergick i terror? De utgick från samma idéer med frihetsdeklarationer som var nästan identiska, och ändå pekade de i helt olika riktningar. Gång på gång har det franska nederlaget upprepats i andra länder och tider  när frigörelsens eufori avbrutits av nya tyranner. Hennes fråga är fortfarande aktuell. Senast i Egypten under den arabiska våren. Revolutioner verkar ha blivit lönlösa. Men Arendt insisterade att den revolutionära andan var en tilltufsad skatt som behövde renoveras. Revolution och modernitet hänger samman.

                ”Om revolutionen” har alltid haft låg status bland Arendtläsare. Kritiken har varit rättvis. Hennes idealisering av USA, där hon bland annat trollade bort slaveriets centrala betydelse för den nya republiken, är skandalös. Försöket att separera de revolutionära omvälvningarna från ”den sociala frågan” — fattigdomen, ojämlikheten, exploateringen — är bisarr. Och hon hade, i vanlig ordning, ett rätt fantasifullt förhållande till den faktiska historien.

                Men ändå. Det här är Hannah Arendt när hon är som bäst — samtidigt urspårad och mirakulöst klarsynt. Utifrån sin fråga försökte hon mejsla fram ett ideal för det politiska livet, för människors självstyre och frihetens former. Hon hoppades på en deltagardemokratisk omvälvning av den passiviserande krämardemokratin. Alla skulle aktiveras. Det var ju först då friheten kunde förvandlas från löfte till liv.

                Bokens huvudpoäng är att varje revolution — och för den delen även genomgripande reformistiska förändringar — har två akter. Först den befriande handlingen när förtrycket slits sönder. Sedan det mer tålamodsprövande när den utlovade friheten ska få hållbar grund. Den som inte kan skilja mellan frigörelsens hjältar och frihetens arkitekter är förlorad.

                Hennes slutsats tillhörde utgångspunkterna när den radikala vänstern under 1980-talet försökte bearbeta sina nederlag. I Sverige utvecklades Arendts distinktion mellan befrielse och frihet av Anders Ehnmark.

                Men Arendts förklaring att de franska revolutionärerna gick fel eftersom folkmassornas krav på jämlikhet stod i vägen för frihetens arkitektur förefaller ohållbar. Alla stora demokratiska omvälvningar, även de framgångsrika, har ju varit kopplade till den sociala frågan. Men hon identifierade också en annan förklaring som är mer intressant, och dessutom slår rakt in i samtidens Europa: nämligen hur folket, nationen och regeringsmakten smälte samman.

                De franska revolutionärerna grep efter den då framväxande idén om ett odelbart folk, en folkvilja utan sprickor och ett revolutionärt parti som dess suveräna uttolkare och ledstjärna. Man ersatte helt enkelt den halshuggna monarken med den centralstyrda nationalstaten. Det gränslösa politiska våldet — mot de oppositionella, minoriteterna och de ”missanpassade” — fick på så vis sin moderna filosofi.

                I USA valde de i stället en annan gammal europeisk styrelseform: den federala. Den suveräna makten spreds ut från en enda mittpunkt till många olika. På så vis kunde de undvika den europeiska maktkoncentrationen, och därmed skapa ett konstitutionellt skydd för olika åsikter, religioner, världsåskådningar och nationella gemenskaper — men med den vita hudfärgen som exklusiv passersedel till politikens frihetsrike.

De europeiska nationellt definierade centralstaterna, som fått sin första preliminära form under den franska revolutionen, utmynnade under 1900-talet i minoritetsförtryck, etniska rensningar, olika slags diktaturer, auktoritära folkledare, kommunistisk massterror och till sist även Förintelsen. Arendts fråga om den franska revolutionen framstår som ett försök att bättre förstå Europas förfärliga öde — det hon själv tvingats fly från.

                Det är kanske lite långsökt, men fullt möjligt, att betrakta det plågsamt långsamma försöket att förena Europa i en federal ordning som en vilja att fullborda den franska revolutionen genom att ta språnget från befrielsens avlägsna ögonblick in i frihetens federala arkitektur. Det är ingen tillfällighet att Hannah Arendt under några år var engagerad Europafederalist. Friheten kräver fortfarande en revolutionär anda.

                                                                 Per Wirtén