(Expressen, 18/4 2021). I januari 2011 återvände SR:s korrespondent Cecilia Uddén från det revolutionära Tunisien till Kairo. På väg från flygplatsen stannade hon till hos en egyptisk familj. Till nästa dag hade oppositionen börjat mobilisera för demonstrationer på Tahrirtorget. Hon var skeptisk. Kunde det verkligen bli något? För familjens trettioåriga son var saken avgjord. Han skulle delta. Efter att tyrannen i Tunis störtats ”finns det inte en enda arab i hela arabvärlden som inte är hoppfull”, sade han.

                När jag nu läser Uddéns fina tillbakablick i ”De arabiska såren”, en antologi med nio svenska och israeliska bidrag, kommer minnena vällande. Den revolutionära intensiteten, euforin, oron, de sociala mediernas frigörande potential. Den arabiska våren sände starka stötar genom hela världen. Men det var då.

I ett annat bidrag träffar Kholod Saghir den egyptiska poeten Sara Abdeen. Hon tillhörde den unga revolutionära generationen, men kommenterar nu dystert att allt var ett luftslott. Inget blev bättre. Allt blev bara värre. ”Jag önskar för mina döttrar att de kan leva långt ifrån all denna förödelse, orättvisa, förstörelse och grymhet.”

                Skiftet från hopp till förtvivlan gick snabbt. I november 2012 kom den folkvalda islamistiska presidenten Muhammed Mursis mjuka statskupp. Ett drygt halvår senare general al-Sisis hårda. Det dröjde inte länge innan Syrien förvandlades till ett svåröverskådligt slakthus och IS utropade sitt kalifat. Revolutioner är farliga. Så mycket mer verkar inte finnas kvar att säga. Nederlagen var för mäktiga. Ljuset är för svagt.

                Är det därför de flesta bidragen i ”De arabiska såren” är så stumma? Där finns informativa redogörelser om mörkret: Inbördeskrigets turer i Libyen (Yehudit Ronen), stormakternas skuggarméer i Syrien (Aron Lund) och Palestinakonfliktens exit från omvärldens radar (Nathan Shachar). Men de pekar varken ut möjliga förklaringar eller utvägar.

                Antologin har två lysande undantag Med ett feministiskt sökljus undersöker Fanny Härgestam det tunisiska undantaget. Där lyckades man ju först störta diktaturen och sedan också grundlägga en demokrati. Cecilia Uddéns text från Egypten är i liknande människonära anda ett försök att förstå den egyptiska katastrofen. Varför lyckades man i Tunis, men inte i Kairo?

                Uddéns utgångspunkt är hur dödsgreppet mellan islamism och militärdiktatur knäckte den egyptiska revolutionen. Det har länge lamslagit hela arabvärlden. Men det är just det greppet tunisierna lyckades lirka sig ur. Deras framgång borde vara vägledande. De bevisade ju att låsningen inte är ödesbestämd. Men intresset är svalt. Kanske för att de utmanar omvärldens tilltagande beröringsskräck med islamismen, och den medföljande oviljan att se de politiskt livsviktiga skillnaderna mellan moderata, radikala och revolutionära islamister.

                För sju år sedan kom amerikanen Shadi Hamids bok ”The Temptations of Power”. Under flera år hade han följt hur de stora islamistpartierna i Tunisien, Egypten och Jordanien — förankrade i Muslimska brödraskapet — till sist, efter mödosamma processer, börjat acceptera demokratins spelregler. Den arabiska våren blev deras stora test. Cecilia Uddén antyder att förändringen var en taktiskt vald mask. Bakom den låg deras fundamentala intolerans kvar, orubbad. Innan jag läste Hamids undersökning hade jag nog hållit med. Men han visade, mycket övertygande, att det var betydligt mer komplicerade partipolitiska och demokratiska processer som ledde till att de kastades tillbaka i gamla auktoritära mönster. Sveket var inte givet på förhand. Utgången kunde ha blivit annorlunda, kanske som i Tunisien. Då hade den arabiska våren kunnat få ett annat utfall i hela regionen.

                Slutsatsen är obekväm, men oundviklig: inga demokratiska genombrott är möjliga utan islamistisk medverkan. Så fort folken går till fria val blir deras partier bland de största. Den avgörande frågan är därför var de tar vägen och hur de bemöts.

                Fanny Härgestam beskriver med lätt hand hur Tunisiens stora islamistparti an–Nahda spelade en central roll när den nya grundlagen arbetades fram efter revolutionen. Slitningarna var enorma. Demonstrationerna nästan dagliga. Men landet lyckades överbrygga skillnaderna mellan islamister och sekulära. An–Nahda valde demokratin, inte den radikala ytterlighetsislamismen. Liberaler och socialister gjorde motsvarande val: hellre islamisterna än generalerna. I dag har Tunisien också fått en för regionen ovanligt framsynt lag om mäns våld mot kvinnor, som bland annat förbjuder våldtäkt inom äktenskapet. De två kvinnor Härgestam porträtterar lever fortfarande under patriarkalt hot. Men frihetens möjlighet har trots allt vidgats.

                För den som slår vakt om beröringsskräcken återstår den upplysta despotin som enda hopp. Ronen Yitzhak gör ett försök i sin text om Jordanien. Den enväldiga monarkin har genom att lätta lite på trycket blivit en garant för stabilitet och skyddsvall för revolutionsförsök, menar han. Det känns ovärdigt i en antologi om demokratiska förhoppningar. Den arabiska vårens paroll gäller fortfarande: folket vill att regimen störtas.

Eli Göndör (red): De arabiska såren. Tio år av revolt, stormaktspolitik och spruckna drömmar.

Timbro.