När fransk politik sviker flyttar klasskriget ut på gatorna

(Sydsvenskan, 22/3 2021) Inga fransmän vill tillbaka till läget innan coronapandemin satte politiken på paus. Alla minns hur det var: månadslånga strejker, protester, kravaller, ett besinningslöst polisvåld, en president som förlorat förmågan att kompromissa — ett lamslaget land. I en ny bok drar journalisten Romaric Godin, till vardags på den välrenommerade nättidningen Mediapart, den dystra slutsatsen att den franska demokratin blivit ”oförmögen att hitta en lösning på klasskonflikterna”.

Hotet från Marine Le Pen, hatet mot Emmanuel Macron och de politiska partiernas sönderfall har öppnat upp ett läskigt tomrum, elektrifierat av politiska konflikter.

                Godin försöker förklara varför det är just Frankrike som hamnat i det här farliga dödläget. Han gör det genom en politisk och ekonomisk tillbakablick. I fransk politik är historiens långa linjer närvarande. En strejk 2019 kan alltid jämföras med upprorsåret 1848. Han visar att det nästan aldrig funnits utrymme för samförstånd, dialog eller ömsesidig tillit mellan olika ideologier eller klasser. Konflikterna har ofta varit oförsonliga. Det skiljer Frankrike från de flesta länder i Europa.

                Har pandemins pausläge inneburit en fransk tillnyktring? Svaret angår alla européer. En seger för Marine Le Pen i presidentvalet 2022 kan innebära slutet för drömmen om frihet, i hela EU.

                Romaric Godins bok är ingen kylig betraktelse, utan står mitt i stridszonen på den antikapitalistiska vänsterns sida. Den är alldeles för kategorisk för att vara särskilt bra. Det mesta han ogillar avfärdar han som nyliberalism: aktiv arbetsmarknadspolitik, nykeynesiansk teori, öppningar för innovativa småföretagare. Det blir syrefattigt. Träigt.. Inte så konstigt att vänstern aldrig vinner några val, suckar jag. Men den är ändå värdefull genom att ge Gula västarna och de andra proteströrelserna en större inramning Den säger på så vis något viktigt om Frankrike. Och han lyckas trots allt göra en rad klargörande iaktagelser.

                Striderna mellan impopulära politiker och uppretade folkopinioner har pågått hela 2000–talet. De flesta presidenter börjar storstilat, hankar sig sedan fram och stupar innan omvalet. De laddade sociala konflikterna har kastat in grus och tvingat fram ett slags improviserat blandsystem av både försiktiga nyliberala avregleringar och bibehållna sociala skyddssystem. Inkomstskillnaderna har inte växt lika mycket alls som i till exempel Sverige.

De Gula västarna, det vänsterradikala facket CGT och andra ropar nu att Macron i thatcheristisk anda siktar på en fullständig nyliberal revolution. Enligt Godin har detta utlöst hatet mot honom. Men jag undrar om det verkligen är så utbrett som han påstår. Trots enorm medial uppmärksamhet blev Gula västarna ingen massrörelse. I stället verkar själva hatet utvecklats till en demon på väg att ge hela den antikapitalistiska franska vänstern en sista dödsstöt.

                För ett drygt år sedan åt jag middag i Paris med en medlem i Macrons parti. Han skulle på krismöte nästa dag, och var uppgiven. De anställda i kollektivtrafiken strejkade sedan flera veckor mot pensionsreformen. Alla parisare gick till fots. Alla gnisslade tänderna. Men regeringen var iskall. ”Jag skulle vilja införa ett nytt ämne i grundskolan: konsten att förhandla och kompromissa”, sade han vid desserten. ”För den här generationen är det för sent, men kanske att nästa kan lära sig det andra européer redan har i sina politiska DNA.”

Den franska politiken verkar leva kvar i vanföreställningen att demokratin handlar om att antingen vinna allt eller kapitulera helt. Krigens och revollutionernas logik. Macrons arrogans och Godins konsekventa nyanslöshet befäster landets politiska dödsgrepp.

I början av 1960-talet instiftade den inte särskilt demokratiska presidenten Charles de Gaulle landets konstitution — den femte republiken. Den är antagligen den potentiellt mest auktoritära i EU med en nästan oinskränkt presidentmakt i ett valsystem där vinnaren tar allt. Det kräver ödmjukhet. Men Macron har i ställer utnyttjat systemet maximalt. Han regerar i praktiken med dekret. Parlamentets inflytande har successivt minskat. De politiska partiernas kollektiva kraft har ersatts av karismatiska ledare frikopplade från demokratiska processer — Macron, Le Pen, Mélenchon. I den situationen har gatorna och de politiska strejkerna blivit de till synes sista tillgängliga arenorna för vanliga medborgare.

Landets konstitution, demokratins regelsystem, har som den är utformad bidragit till den ödesdigra utvecklingen. Den femte republiken klarar inte längre att kanalisera de naturliga sociala och politiska striderna på ett fungerande vis. Det är Godins mest övertygande förklaring till den politiska förlamningen och det eskalerande våldet. Jag tror att även Macron förstår problemet. Men hur ändrar man en hel konstitution när den politiska tilliten redan kraschat? Alla försök kommer bemötas med misstro, förakt och nejröster.

Den franska situationen påminner läskigt mycket om den amerikanska. En föråldrad konstitution. Ett tilltäppt politiskt system. En medborgerlig känsla av vanmakt. En framväxande vilja till auktoritära lösningar.

Romeric Godin: Klasskriget i Frankrike.

Översättning: Johan Wollin.

Daidalos.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.