En vit politik

(Expressen 9/8 2021). Det jag vill skriva börjar inte med Vita havet. Men ändå. Är det inte fascinerande att så många blev så provocerade över ett enkelt förslag att byta namn på ett rum, i en skola de aldrig besökt?

                Nej, det började i höstas, när jag läste en inspirerande artikel i NY Review (24/9) av författaren Hari Kunzru, ”The Wages of Whiteness”. Det var en essäistisk utgrävning av hur begrepp som vithetspolitik, vita privilegier, identitetspolitik och mångfaldsuppdrag fått fäste i amerikanskt samhällsliv. Som vanligt undrade jag över mitt eget land. Finns det en svensk vithetspolitik? Jag kan inte släppa den frågan.

                Men Kunzrus artikel väckte också egna minnen. När jag läste hur vita antirasister i den lilla vänstertidskriften Race Traitor på 1990-talet reste parollen ”Att förråda vitheten är att visa lojalitet med mänskligheten”, kom jag plötsligt ihåg hur jag vid samma tid förgäves letat efter den hos olika amerikanska bokhandlare. Mina barn gick då på en lågstadieskola i Södern där bilder på både Martin Luther King och Malcolm X hängde i korridoren. Det var en aning förvirrande, men också ett uppvaknande. Jag började förstå hudfärgens makt. I en stad med femtio procent african–americans kunde jag inte ducka för min egen vithet.

                Tillbaka i Sverige undrade jag om det fanns en liknande rasdiskriminering här. Jag skrev mina första artiklar om frågan. Det var svårt att hitta forskning. Och det var ännu svårare att finna relevanta begrepp. Men svaret var ändå uppenbart. Rasism var inte bara en fördom, utan ett underliggande system. Vid den tidpunkten var det fortfarande ett sällsynt synsätt i svensk samhällsdebatt.

                Jag antar att det är sådana impulser Rasmus Landström beklagar som en okritisk import av amerikansk teoribildning, när han i DN (23/2) försöker lyfta blicken från Vita havet. Han har naturligtvis en poäng. Vi importerar alltid teorier om samhället: marxistiska, nyliberala, fenomenologiska, queerfeministiska, you name them. Men det är alltid de postkoloniala och antirasistiska som väcker invändningar om okritiskt övertagande.

                Den politiska kampens betydelse var en av poängerna i Kunzrus artikel. När man följer svensk debatt kan man tro att begrepp som ”den vita hudfärgens privilegiesystem”, som jag använt i flera år, uppstod bland snåriga teoretiker på elituniversiteten. Men det stämmer inte riktigt. Redan 1915 skrev den intellektuella medborgaraktivisten W.E.B. DuBois att vita låginkomsttagare fick en kompensation i form av ”ett slags offentlig och psykologisk lön”. Drygt femtio år senare plockades formuleringen upp av Theodore Allen i en artikel. Allen var kommunistisk fackföreningsledare på kolfälten i West Virginia — en region av våldsamma klasskonflikter och strejker. Han hade sett hur just denna ”den vita hudfärgens privilegium”, som han formulerade det, blivit den amerikanska arbetarklassens ”akilleshäl”.

                Vithetspolitikens kärna är att inskärpa en rädsla att privilegiesystemet är hotat och att vidmakthålla de samhälleliga fördelarna i förhållande till de med mörkare hudfärger. Den har succesivt uppdaterats som valvinnande strategi av Nixon, Reagan och Trump. Det är klart det finns en lockelse att översätta den till svensk politik — inte bara hos Sverigedemokraterna.

                På senare år har det tillkommit två betydelsefulla amerikanska studier. Först sociologen Arlie Russell Hochschilds underbara ”Strangers in Their Own Land” (2016) om en krets konservativa vita låginkomsttagare i Louisiana. Deras bestämda motstånd mot välfärdsreformer och fördelningspolitik grundar sig bland annat i rädslan att sådant ska gynna inte bara dem, utan i ännu högre grad african–americans och invandrade latinos, och att de därmed kunde passeras av dem i samhällshierarkin.

Förra året kom hälsoforskaren Jonathan Metzls osannolika bestseller ”Dying of Whiteness” där han mödosamt bearbetat gruppintervjuer och hälsostatistik över självmord, sjukdom och för tidig död. Han visar hur vita arbetare klamrar sig fast vid högerpolitiken, av ungefär samma orsaker som Russell Hochschild upptäckte i Louisiana, trots att det får katastrofala följder för dem — och att de förstår det.

                De här verklighets- och människonära studierna visar hur rasismen är grundläggande för ett helt ekonomiskt, socialt och politiskt system. Ur den insikten hämtar både Black Lives Matter och det nyväckta intresset bland unga amerikaner för socialmens idéarv sin energi. Hudfärg och klass hänger samman. Den slutsatsen kommer inte från antirasistiskt teoritugg — och jag måste erkänna att jag på senare tid blivit ganska likgiltig för sådant — utan från mer handfasta analyser av faktiska förhållanden.

Beskrivningarna av vita privilegier är inte en konspirationsteori, som Landström tycks tro. Däremot medföljer ett dilemma, även i Sverige. De inspirerar sällan till inkluderande rörelser. De kan till och med oavsiktligt spetsa till de motsättningar man vill övervinna. Det är inget nytt. Man vinner inga val med klassretorik heller. För sådant krävs andra mer samlande paroller. Men det får inte innebära att man avhänder sig det kritiska tänkande.

Det är många som nu, inte utan orsak, befarar en balkanisering av offentligheten. Ja, för vem ogillar inte sekterismen? Nu senast i protesterna mot den tilltänkta översättaren av poeten Amanda Gorman till nederländska. Det finns sådana inslag i Vita havet också. Men är det verkligen i huvudsak den hudfärgsmedvetna antirasismen som strävar mot en balkanisering? Att vi nu börjat prata om hudfärger är ju en lättnad. Äntligen slipper vi halka omkring i oklara begrepp som etnicitet, kultur, invandrarbakgrund, nysvenskar eller det verklighetsfrämmande ”ras” som också prövats. Antirasismen fördjupar kunskapen om den svenska ojämlikhetens mekanismer och dimensioner. Kritiken engagerar — och irriterar. I synnerhet när den angriper faktiska förhållanden. Är inte det bra?

                Jag delar inte alls den vanliga uppfattningen bland både marxister och liberaler att svensk rasism är invandringsdriven. Den fanns på plats redan före vår tids migration. Det moderna Europa är konstituerat av rasfilosofi, slavhandel och kolonialism. Sverige tillhör visserligen den koloniala historiens periferi, men vi är ändå där. Det är inte bara USA som har rasismen i sitt DNA.

                Kunzrus artikel aktualiserade frågan jag länge undrat över, om man kan börja tala om en verksam svensk vithetspolitik. Finns det liknande tendenser som de Russell Hochschild och Metzl upptäckte även i Borlänge, Bromölla och Tranås? Det är värt att undersökas. Vithetens europeiska mervärde utgörs av att ha en nästan omärklig förtur till arbeten, uppdrag och hemlandstillhörighet — även om man är låginkomsttagare. Men för att tala om en vithetspolitik måste politiska företrädare på ett eller annat sätt, med olika omskrivningar, framställa mervärdena — the wages of whiteness — som hotade. Vitheten behöver aktiveras till försvar. Jag vet inte om det förhåller sig så, men frågan behöver ställas.

                Är den sedan några år väletablerade föreställningen om en järntriangel mellan flyktingpolitik, miljonprogram och kriminalitet kärnan i en sådan framväxande vithetspolitik? Men det förutsätter då att triangeln börjat uppfattas som ett hot mot välfärden, och att hotet härrör från de med mörkare hudfärger, från specifika platser. Uppfattningarna verkar röra sig i den riktningen.

                Kanske är det just i det här sammanhanget jakten på identitetspolitik får sin egentliga betydelse. Inga utpekade identitetspolitiska rörelser eller skribenter — antagligen inte heller Brown Island på Konstfack — använder begreppet om sig själva. Det är bara häcklarna som oförtröttligt upprepar det som en anklagelse. Varför? Kanske för att det fått som funktion att avskilja antirasismens idéer från de om jämlikhet, och därmed skjuta in en mental och politisk kil. Beskyllningar om identitetspolitik har i sådant fall blivit den svenska vithetspolitikens signalord.

                                                                 Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.