Lögnen i Moskva har blivit absurd

(Dagens Nyheter, 26/2 2021). Anna–Lena Laurén flyttade till Moskva 2006. Sedan till Sankt Petersburg. Ryssland har blivit hennes öde. Hon noterar sina vardagliga samtal på bussen och i badhuset. Försöker förstå vad motsträviga ryska tjänstemän egentligen menar. Och undrar samtidigt hur stark proteströrelsen mot Putin kan bli. Sedan redovisar hon sina slutsatser i Dagens Nyheter.

                Jag läser hennes nya bok med en rysning av estetisk lycka. Stilen är lättsam. Skrivandets ansträngningar är borttrollade. Den som läser uppmärksamt finner även allvaret, tyngden. Hon påminner om franska filmregissörer i sin förmåga att fånga mörkret med esprit.

                Sammetsdiktatur är ett oklart ryskt begrepp för Putinregimens pendlande mellan diktatorisk repression och mellanmänsklig frihet. Jag vet inte om det är så lyckat. Men Laurén använder det för att beteckna den korrupta kleptokratins samtidiga skörhet och seghet, instabil och ändå uthållig.

                Boken kan först påminna om en samling personliga reflektioner i lite olika riktningar. Men efter ett tag förstår man att de är en försiktigt ambitiös undersökning av språkets innebörder i Ryssland; hur både vardagens samtal och offentlighetens politiska ordval formats av landets historia — och av sammetsdiktaturen. Den utvecklas till ett finfördelat försök att möjligen kunna förstå samspelat mellan sanning och lögn.

                Varför ljuger Putin, undrar hon. Det är ingen enkel fråga. Han ljuger ju ofta. Helt skamlöst. I alla sammanhang. I teve till nationen. I telefon till Frankrikes president. Lögnen har blivit ett samhällstillstånd. Men det verkligt gåtfulla är att regimen fortsätter ljuga, trots att alla vet att den ljuger och att den själv vet att alla vet. Situationen har blivit absurd, skriver hon. De styrande lägger ner oändlig möda på kulissbyggen ingen längre tror på, inte ens Putins övertygade stödpatruller. Strömmen av halvsanna utspel har utvecklats till en språklig show på bästa sändningstid, ett skådespelssamhälle.

                Lauréns hypotes är att den semantiska dimman framkallar en systembevarande seghet. Hon visar hur den sipprar ner genom samhället. Sanningen relativiseras. Övergrepp och korruption bortförklaras nu av vanliga ryssar som naturliga tillstånd i alla samhällen. Varje land har väl haft sitt Gulag? Man rycker på axlarna.

                Fascinerad följer jag med när hon öppnar entrén till vardagslivets svårmanövrerade labyrint av överrumplande öppenhet och tillknäppta tystnader. Varje dag tvingas människor hantera glappet mellan olika fantasifulla besked ovanifrån och den faktiska verkligheten. Vad händer med människans psyke inne i själva mellanrummet?

                För några år sedan skrev poeten Lev Rubinstein i ”Ryska dagsedlar” att den strategi Sovjetkommunismens dissidenter använt — att alltid, även i de mest banala sammanhang, säga sanningen till makten — inte längre fungerar lika effektfullt. Han borde veta. Han hade tillhört dem. Nu, konstaterade han, får man det avväpnande svaret: ”Säger du att vi ljuger? Det är klart vi gör. Alla gör ju det. Är du dum i huvudet, eller?” Den föreställning om heder, gott uppsåt och rättvisa som totalitära system trots allt vilar på har lösts upp av Putins kleptokrati.

Något fundamentalt håller på att förändras i förhållandet mellan sanning och lögn, inte bara i Ryssland. Donald Trump försökte upprepa det ryska tricket i USA. Laurén rör sig med vidöppna öron i den här diskussionen, aldrig teoretiskt, alltid nära.

                Men Lev Rubinstein uttryckte sig kanske för kategoriskt. Anna–Lena Laurén pekar på två moderna sanningssägare som lyckats skaka systemet: Aleksej Navalnyj med sina avslöjanden om korruption och historikern Jurij Dimitrijev som envist avslöjat detaljer i Stalins terror och nu dömts till ett långt fängelsestraff för pedofili, med vad som verkar vara falska anklagelser.

                Det är möjligt att regimens skräck för de båda oppositionella signalerar ett nytt läge. Under de senaste tio åren har protester mot olika missförhållanden blivit naturliga inslag i Moskvas vardagsliv. Och Laurén beskriver hur de också börjat sprida sig till andra städer. Ja, långt in i de ödsliga skogsbältena. Men vem vet om en förändring innebär en demokratisering, tillägger hon lakoniskt.

Anna–Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. (Norstedts).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.