Köttets makter

(Expressen, 7/2 2021). Michel Foucault var en brinnande stjärna i 1970-talets Paris. Hans offentliga föreläsningar på College de France, där han var professor i idéhistoria, var knökfulla. Folk satt på golvet, i trapporna, överallt. Han läste snabbt, allvarligt och okarismatiskt ur sina manuskript, skrivna efter djupdykningar i gamla arkiv. Hans arbetsförmåga verkade gränslös. Böckerna blev bestsellers.

                Redan i sin installationsföreläsning 1970, på svenska som ”Diskursens ordning”, planerade han en stor kartläggning av sexualitetens historia. Men den dröjde. Blev besvärlig. Han körde fast och började om. När han avled sommaren 1984, bara 58 år, hade tre delar kommit ut. Den fjärde blev liggande, nästan färdig, och rekonstruerades för något år sedan. Nu finns den på svenska med undertiteln ”Köttets bekännelser”, en upptäcktsresa genom de tidiga kristna kyrkofädernas texter mellan 100- och 400-talen. Det kan verka nördigt, men är osannolikt fascinerande. Han beskrev hur ett kristet sanningssystem pusslades samman i kloster och städer runt Medelhavet. Vi känner igen det mesta, men som kvardröjande fragment.

                ”Köttets bekännelse” har tre olika avsnitt. I det första undersöker han urkyrkans centrala idéer och praktiker — bekännelsen, botgöringen, dopet, förlåtelsen — och hur de anknöt till arvet från antiken. I den andra gäller jungfruskapets, alltså den totala avhållsamhetens, höga status, som sedan formaliserades i klostrens kyskhetslöfte. Och avslutningsvis försöker han förstå äktenskapets betydelse. Han vill visa hur sexualiteten här, på ett helt nytt vis, utvecklades till ett sammanhållande moraliskt och juridiskt kitt i den västerländska kulturen.

När Foucault arbetade med korrekturet, strök ned och lade till, var han döende i aids, en sjukdom som då var svårt skambelagd, skräckinjagande och förknippad med en sexualitet ingen ville tala om. Det är därför omöjligt att läsa ”Köttets bekännelser” utan att bli djupt berörd. Vad tänkte han om textens relation till den egna sjukdomen? ”Martyrskapet är som bekant ett sätt att gestalta sanningen: ett vittnesmål om den tro för vilken man dör, en manifestation av att jordelivet inte är något annat än en död, medan döden ger tillträde till det sanna livet, ett vittnesbörd om att denna sanning gör det möjligt att uthärda lidandet utan att svika.”

                Finns det någon 1900-talsfilosof som översatts till svenska så mycket som Foucault? Jag tror inte det. Han är verkligen läst. Ingen kan bli förvånad. Han var ju en underbar författare. Läs den klassiska ”Övervakning och straff” så förstår ni. Energin är överväldigande. Han kunde få de mest marginella fenomen att bli relevanta och betydelsefulla.

                Foucaults stora fråga gällde sanningen. Inte i betydelsen vad som är sant eller falskt. Utan hur den används. Det påstås ofta att han, med sina idéhistoriska undersökningar av sanningsbegreppet, lade grunden för den sanningsförfalskning Donald Trump och andra ägnar sig åt, att han löste upp sanningen som sådan.

                Men oucault ifrågasatte inte sanningen i enskilda påståenden. Där är den obestridlig, påpekade han. Fake news är fejk och inget annat. Det som intresserade honom var i stället de stora komplicerade sanningssystemen som fixerar verkligheten; hur de uppkommer, faller sönder och bestämmer hur vi vill leva våra liv. De har alltid haft ett motsägelsefullt förhållande till den faktiska sanningen. Vetenskapliga upptäckter har många gånger ställts utanför det dominerande sanningssystemets gränser, genom att antingen förkastas eller ignoreras. Utanför gränserna mullrar alltid monstren: revolutionärerna, foliehattarna, dårarna, drömmarna.

                De här sanningssystemen är naturligtvis inbäddade i sociala sammanhang. Men påståendet att han därmed menade att sanningen alltid avgörs av maktkamper är en förenkling. Människan tycks ju drivas framåt av en ständig vilja till sanning: att söka den, att nå den, att leva i den.

                Sanningen är helt enkelt ett mysterium som måste undersökas. Böckerna om sexualitetens historia var ett försök.

                Man brukar tala om ”Foucaulteffekten”. Ena dagen upplever man att han förklarar allt, att hela världen äntligen ligger upplyst. Men nästa dag har allt bleknat. Då verkar han i stället urspårad. Han var både skarpsynt och crazy. Jag tror det har bidragit till att han blivit så omtyckt, även utanför universiteten.

                Jag elektrifierades av den där effekten när jag först läste honom för snart fyrtio år sedan. Han blev en räddningsplanka bort från den nedisade marxismen och in i andra mer frihetliga vänsterpolitiska synsätt. Jag var knappast ensam. Vi var säkert många. Foucault formaterade 2000-talets emancipatoriska vänster.

                ”Sexualitetens historia” är i det avseendet annorlunda.. Jag tror det förklarar varför många blivit besvikna. De tre sista delarna rör sig i trögare materia. Saknar glansen. De storslagna teoretiska ansatserna han tidigare ritat upp verkade delvis avvecklade. Kvar var en rätt traditionell idéhistoria. På sätt och vis en befrielse.

                ”Köttets bekännselser” är tät. Innehållsrik. Vem kunde tro att kristna botgöringstekniker på 200-talet var så spännande? Men det som verkligen fastnar hos mig är Foucaults försök att undvika enkla stereotyper om urkyrkans fientlighet till sex och kropp. Han förnekar dem inte. De är grundläggande och tidstypiska. Men han vänder dem i annan riktning, till ett bejakande, en positivt laddad strävan efter att leva rätt, inte som att avstå utan som att vinna något annat: att vara ursprunglig inför Gud. Jungfruskapet var inte bara en askes, utan också en strävan efter lycka — efter ett liv i sanning.

                I Augustinus texter smälte de tidigare utkasten utkasten samman till ett sofistikerat nätverk av självdisciplinerande tekniker, könsrelationer, regler för olika slags sex och äktenskapets centrala roll i samhällslivet. Där återfinns kärnan till ett sanningssystem som först under 1900-talet börjat ersättas av ett annat, genom sekulariseringen, reproduktionens totalt förändrade villkor och de feministiska genombrotten. Viljan till sanning är konstant. Men målet är i rörelse.

Michel Foucault: Sexualitetens historia. Band 4, Köttets bekännelser.

Översättning: Jim Jakobsson.

Daidalos.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.