(Expressen, 20/1 2021) I dag tar Donald Trumps dagar i Vita huset slut. Men innebär det att han gör politisk exit? Knappast, om han själv får bestämma. Nu är det Republikanerna som har hans framtid i sina händer. Ja, hela USA:s. Deras val gäller vad som bör prioriteras: republiken eller partiet.

Hans sista veckor blev dramatiska med två snabba kuppförsök. Stormningen av kongressen handlade i första hand om att profanera, och därmed förminska, en byggnad med religiös status för den amerikanska demokratin. Den var en kommunikativ handling infogad i det övergripande kuppsammanhanget.

Texas stämningsansökan till Högsta domstolen några veckor tidigare, där de försökte upphäva valresultatet och rösträtten i de fyra mest omstridda delstaterna, var ett mer omedelbart och allvarligt kuppförsök, med stöd från över hundra republikanska kongressledamöter. Men HD tog inte ens upp frågan. Försöket föll platt.

                Bortförklaringarnas tid är därmed förbi. Nu ser alla hur en långsam statskupp ackumulerat kraft under fyra år. Den har helt följt de spår statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt kartlagt från andra moderna och mer framgångsrika försök i sin omtalade bok ”How Democracies Die”. Succesivt har Donald Trump avlegitimerat nyhetsjournalistiken, oppositionen, de politiska institutionerna, till sist rösträtten och nu kanske även domstolarna. Han har prövat samma angreppssätt som Orban, Chavez, Ortega och andra. Det tar tid. Men till sist är allt motstånd nedbrutet. Demokratins skyddsvallar har undanröjts.

                Men jag tror inte Trump agerat efter en målmedveten konspiratorisk plan. I stället har det ena nog gett det andra, som det ofta gör i politiken. När en grind öppnats har nästa väntat.

                Under stormningen formulerade han sina avsikter som expresident. Först uppviglingen. Sedan avskedet ”We love you”. Och avslutningsvis löftet ”att vår fantastiska resa bara börjat”. Det som för fyra år sedan var formbart har stelnat. Trump är nu en komplett kuppmakare. Projektet ska fullföljas. Antingen seger eller vanära.

                Den helt avgörande frågan är om Republikanerna nu kan, orkar och vill detronisera Donald Trump. Hur hindrar man honom från att vinna partiets nästa stora primärval om fyra år? Ledaren i Senaten, Mitch McConnell, är den enda samlande auktoritet de har kvar som kan peka ut en ny färdriktning. Uppgifter i NY Times antyder att han i varje fall inte motsatt sig riksrättsåtalet. Om det osannolika inträffar att Trump fälls kan han aldrig inneha några politiska uppdrag. Det skulle lösa McConnells problem. Annars måste partiet ta ett sådant beslut på egen hand. Det är inte lätt, kanske omöjligt.

                Om Republikanerna slänger ut Trump kommer han antagligen driva kampanj som oberoende högerrevolutionär, varje dag fram till 2024. Opinionsundersökningar har länge visat att republikanska väljare vill att partiet ska gå ännu längre åt höger (medan demokraternas vill bibehålla sitt partis mittenposition). Många av dessa kommer följa Trump. Kanske de flesta. Konsekvensen blir att Republikanerna inte kommer vinna val på decennier. De kan i värsta fall gå samma öde till mötes som det franska Socialistpartiet gjorde efter Macrons utbrytning.

                Man kan tillspetsat formulera McConnells val som att antingen rädda republiken eller det egna partiet. I bästa fall båda, om det går. Det påminner om ett liknande dilemma för snart sextio år sedan. Dåvarande presidenten Lyndon B Johnson visste att den medborgarrättslag han lagt fram, som innebar slutet för Söderns segregeringspolitik, skulle rädda landet men hindra hans parti från att vinna presidentval för en hel generation. Han fick rätt. Demokraterna blev med undantag för Jimmy Carters betydelselösa inhopp utestängda från Vita huset i ett kvarts sekel. LBJ anade följderna, men hade ändå modet att göra rätt. Vad gör McConnell?

                Försöket till långsam statskupp är dessutom infogat i en längre politisk omvandling. I boken ”It’s Even Worse than It Looks” beskrev de betydelsefulla konstitutionella experterna Thoma Mann och Norman Ornstein hur Republikanerna från mitten av 1990-talet invaderades av politisk extremism. Den långsamma kuppmetodens första offer var det egna partiet. Den karismatiska kongressledamoten Newt Gingrich lade då fast en strategi för aktivt motstånd och sabotage mot allt Demokraterna föreslog. Inget samarbete. Inga kompromisser. Ingen dialog. Regeln var enkel: rösta alltid nej. Den blev framgångsrik för partiet, men förödande för politiken och så småningom även för demokratin.

                Barack Obama ägnade åtta långa år åt lönlösa försök att tå en dialog med Republikanerna. Det lamslog hela hans presidentskap. Biden betraktade nederlaget på nära håll. Han kommer knappast upprepa det.

                En mer kompromissinriktad miljö är därför i första hand ett republikanskt vägval. De måste helt enkelt lämna sin strategi där maximal polarisering av varje enskild fråga, hur obetydlig den än är, haft ett egenvärde. Republikens politiska framtid avgörs även i det avseendet av Mitch McConnell. Men kommer partiets kärnväljare tillåta en sådan omorientering? All optimism känns som önsketänkande.

                Hoppet återfinns i stället utanför partipolitiken — i det omgivande samhället. Joe Biden vann trots allt valet. Demokraterna lyckades sensationellt även vinna senatsvalen i Georgia. Befolkningsförändringarna gynnar en mer förnuftig politik. De unga har till och med börjat intressera sig för socialismens idéarv på ett sätt som inte förekommer ens i Europa. Republikanerna har bara fått väljarmajoritet i ett enda presidentval sedan 1988. De inleder varje val till Vita huset i en på förhand given motvind.

                Om inget förändras är fortsatt avdemokratisering högerns enda sätt att säkra politisk makt — Donald Trunps väg. Mitch McConnell är inte dum. Han förstår situationen. Men vad gör han? Republikens öde ligger nu i första hand på hans skrivbord, inte på Joe Bidens.

                                                 Per Wirtén