(Sydsvenskan 6/1, 2021). Fredagen före jul meddelade regeringen att badhus och bibliotek borde stängas omgående. Det tog en stund innan jag förstod innebörden. Sedan kastade jag mig ut i vintermörkret för att hinna till bibblan innan det var för sent. Jag hade ett fjärrlån som låg och väntade. Det var en bok jag behövde för att bättre förstå den svenska exceptionalismen — som coronastrategin var ett exempel på. Utan den skulle mitt arbete gå i baklås under flera veckor.

                Stänga biblioteken, hann jag tänka. Hur kan man göra det? De tillhör ju demokratins och det öppna samhällets infrastruktur.

                Jag möttes av osäkra bibliotekarier. Stänga eller inte? Ingen visste. Förvirringen tilltog. Biblioteksföreningen och Författarförbundet protesterade högljutt. Kulturdepartementet verkade inte ens ha informerats om beslutet. Till och med SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, undrade. Att stänga ned biblioteken stred kanske inte mot lagens bokstav, men förmodligen mot dess anda. Förstod socialdemokrater inte längre skillnaden mellan badhus och bibliotek?

                Fyra dagar senare ströks biblioteken från regeringens lista. Det skedde i tystnad. Helt utan kommentarer. En del kommuner, som Malmö och Göteborg, har sedan valt att öppna igen.

                Nu undrar många hur det kunde gå så fel. Men få verkar ha upptäckt att rekommendationen rimmade med den nya pandemilag som antagligen ligger klar redan om några dagar. Även där jämställs biblioteken med campingplatser och badhus. I en lite vag förklaring ges de visserligen viss särställning. Men ingenstans påpekas att de tillhör demokratins fundament, att de med den senaste biblioteksutredningens ord är ”demokratins skattkammare”. Varför ska det vara så svårt att förstå?

                Men i några kommuner ignorerade man faktiskt regeringens rekommendation. Där stängdes aldrig några bibliotek. De vågade göra rätt. Berodde det på att bibliotekscheferna tog en fight, var principfasta och hänvisade till demokratins ekosystem?

                På Biblioteksbladets hemsida utbröt omedelbart en infekterad debatt när Sonja Viklund, bibliotekschef i Mora, kritiserade kollegor för ”stängningsglädje”. Hennes ordval var olyckligt och anklagelsen onödig. Men jag tror ändå hon berörde en viktig fråga, som borde diskuteras på allvar: hur kan bibliotekarier få starkare verktyg för att hävda sitt demokratiska uppdrag mot okunniga och klåfingriga beslutsfattare?

                Under årets Bok & bibliotek förklarade tidigare kultur– och bibliotekschefen Sofia Lenninger sina slutsatser efter att ha blivit uppsagd av SD-styret i Sölvesborg. Hon menade att bibliotekarier ännu bättre behöver förstå att de utför ett dagligt demokratiarbete. Det räcker inte längre att bibliotekschefer argumenterar för verksamheten inne i kommunhusets slutna korridorer, sade Lenninger. De måste även vända sig ut i offentligheten, vinna allmänhetens stöd för sambanden mellan bibliotek, bildning och demokrati.

                Tänk om alla bibliotekschefer på så vis protesterat mot nedstängningarna i ett snabbt upprop. Det skulle poängterat deras uppdrag med väldigt eftertryck, även i förhållande till den kommande pandemilagen.

                                 Per Wirtén