I Taïas roman ryms Europas hela framtid

(Expressen, 22/12 2020). ”Det långsamma livet” är den femte romanen av Abdellah Taïa på svenska. Den här gången blev det ovanligt långa minnesanteckningar när jag läste. Oklarheter. Komplikationer. Glipor och glapp. Som om berättelsen slits sönder inifrån.

                Annars är det mesta sig likt: Ett häftigt rop på erkännande. En oinfriad längtan efter naken hud och mänsklig mjukhet. Ett nytt förtvivlat försök att få vara fransman, marockan och homosexuell på en och samma gång i en fientlig omvärld..

                Jag har länge tänkt på Abdellah Taïas och Édouard Louis romaner som pendanger mitt i de stridszoner där klass, hudfärg och sexualitet korsar varandra. Störande. Besvärliga. Inte alltid överens. När jag får veta att de verkar vara nära vänner blir jag inte förvånad. Deras taggiga raseri är otroligt mycket mer framåtsyftande än Michel Houellebecqs misantropiska vandringar i samma terräng. De skriver från de fördömdas position; med frigörande avsikter.

                ”Det långsamma livet” är en roman om Paris, om hur staden förändrades av terrordåden 2015. Paranoian. Trycket mot den arabiska befolkningen. Den ömsesidiga misstänksamheten. Mounir är en medelålders litteraturvetare som irrar omkring. Han plågas av sömnlöshet. Hans sexliv är pornografiska fantasier. Verklighet eller mardröm? Gränsen är nära upplösningstillstånd, i både Mounirs egna och Paris kollektiva medvetande. Han påminner om huvudpersonen i Knut Hamsuns ”Svält”.

                Mounirs tankar är hårda: ”Någonting grumligt oroväckande, fegt och kriminellt, håller på att förberedas”. Han är inte ensam. De kommer från alla håll. Landets onda historia kastar nya skuggor. Coronapandemins nedstängningar och nya terrordåd har trissat upp spänningsnivån ännu mer. Ett omstritt lagförslag, som tillfälligt dragits tillbaka, kan göra korrekt kritik av polisövergrepp straffbar, i skolsystemet lurar en ny McCarthyism, Macron ringer (!) NY Times och läxar upp deras Pariskorre för att skriva för mycket om fransk islamofobi och rasism. Vem känner inte att gamla fundament svajar? Taïas roman har blivit än mer påträngande aktuell. Den ropar: läs mig. Och den viskar: tänk på mig.

                Romanens mittpunkt är Mounirs vänskap med sin granne, den 80-åriga Madame Marty. De grälar häftigt, Skriker åt varandra i trapphuset — en situation alla parisare känner igen. Men de är ändå sammanbundna av ett delat utanförskap. Han som invandrad queer arab. Hon som fattig arbetarkvinna med traumatiska minnen från en småstad.

                De båda verkar hålla stadens — kanske hela Europas — framtid i sina händer. Solidaritet mellan de hunsade, eller fortsatt raseri? I ”Det långsamma livet” spårar det ur. Men där skymtar ändå en annan möjlig och mer hoppfull utgång.

Slutet kommer inte helt oväntat, men slår till abrupt. Jag ska inte avslöja något. Det kan tolkas på olika vis. Men känns ändå påklistrat, som en onödig eftergift till föreställningen att laddade romaner behöver ödesdigra slut.

Abdellah Taïa: Det långsamma livet.

Översättning: Håkan Lindqvist och Davy Prieur.

Elisabeth Grates bokförlag. 265 sidor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.