Ett rop efter den hybrid som flytt

 (Expressen, 13/6 2021). Nitin Sawhney gjorde sin stora entré för 22 år sedan. Jag minns hur det var. Alla diskussioner om migration, mångkultur och rasdiskriminering omgavs av optimism. Hans skiva ”Broken Skin” (1999) fångade upp tidsanda där gränser och tillhörigheter ifrågasattes. Han tillhörde de mest begåvade i den musikvåg som svepte in från Londons östra arbetarkvarter: The asian underground. De ropade på respekt för brittiska sydasiater. Bland dem fanns också Talvin Singh och Asian Dub Foundation. De anslöt sig till ett pågående politiskt och filosofiskt samtal.  

                När Nitin Sawhney nu gjort ett slags senkommen uppföljare till ”Broken Skin”, genom att återvända till samma teman och tonlägen, blir det uppenbart hur allt förändrats sedan dess. Samtalen har stelnat. Politiken böjt av i annan riktning. Optimismen slocknat. Gränspoliserna återvänt.

”Immigrants” är en modern sångcykel om migration och rasism; sånger på flera olika språk om längtan, smärta och strävan efter att finna ett hållbart hem. Enkla rader. Och förrädiskt enkel musik, med stor känslomässig utväxling. ”Down the road there’s something better, down the road we’ll getting stronger.” Men den här gången insvept i en djup melankoli, som inte fanns för 22 år sedan. ”You are my border, you are my wall, we’ii climb together, before we fall.”

                Nitin Sawhney klargör förändringarna genom att insistera på en oförändrad position. Trots den softa musiken blir effekten som en örfil. Varför gick det så här? Den sociala verkligheten är ju kvar. Att leva tillsammans är en ömsesidig dialog. Den som inte försöker förstå den globala migrationens erfarenheter kan inte förstå sitt eget land. På de punkterna har ingenting förändrats. Det mångkulturella samhället var inget invändningsfritt begrepp. Men det gav en attityd de flesta förstod, som en viljeyttring: dit vill vi. Nu är begreppet helt utsuddat. Ingen använder det längre. Inte ens antirasister. Vilken förlust.

                Sawhney har ofta använt gränsen som ett konstnärligt verktyg. På ”Immigrants” sätts ett myller av röster, språk, traditioner och tonfall i rörelse — precis som i Europas stadsliv. De stränga säger att han använder olikheter som dekoration. De doktrinärt fastlåsta att han approprierar andras domäner. Jag säger att han i den musikaliska essäns form  undersöker förhållandet mellan kulturernas gränszoner och rasismens maktsystem.  

                Jag kan inte minnas att appropriering hade särskilt stark betydelse för det sena 1900-talets antirasistiska kulturkritik, den miljö Nitin Sawhney kom ur. De vände sig i stället, i klassisk vänsterstil, mot all slags kulturell exploatering och respektlöshet. Att tillägna sig andras uttrycksformer för att undersöka, förstå och komma vidare uppfattades däremot som både politiskt och estetiskt eftersträvansvärt. Hybrider var ordet för dagen. Man intresserade sig för rutter i stället för rötter. Att brittisk–asiatiska Bally Sagoo hittade hem i jamaicansk dubkultur, att den besynnerliga kärleken inom vit arbetarklass för svart skamusik utmynnade i det antirasistiska skivbolaget 2Tone och att Londons elektroniska klubbmusik utvecklades till ett sammelsurium av övertagna musikspråk uppfattades som frigörande.

Gränser och identiteter skulle inte befästas utan överskridas, med sikte på en mer demokratisk kultursyn. Den koloniala epoken skulle avslutas och världen bli postkolonial. De korsvisa approprieringarna syresatte kampen. Alla verkar nu ha glömt att The Clash klssiska dubbelalbum ”London Calling” (1980) var ett väldigt approprieringsprojekt som satte punkt för den vita brittiska rockmusikens hegemoni. Den öppnade dörren till en annan (mång)kultur med andra samtalsvillkor: ”This brand new beat”.

                Det var säkert naivt. Mycket skedde på vita entreprenörers villkor.  Min egen hudfärg har naturligtvius betydelse i sammanhanget. Men det var en befriande utopi, ett samhälleligt uppvaknande. För att besegra rasismen behövde kategoriernas makt försvagas. Gränserna ifrågasättas. Maktens centrum dekonstrueras. Nu verkar utvecklingen gå i motsatt riktning. Kanske även bland en del antirasister.

                Jag har börjat känna ett växande behov att återkoppla till den tidens tongivande brittiska kulturanalytiker, som Stuart Hall, Homi K. Bhabha, Avtar Brah, Paul Gilroy. De letade efter mellanrummen, ett tredje rum — a third space. a third text — för att ersätta de kulturformer och samtalsvillkor som bestämts av rasismens och nationalismens sorteringsmaskineri. Vi har kommit av oss i det arbetet. Det behöver återupptas.

                Det var naturligt att man samtidigt även började uppmärksamma olika queera och transssexuella former som ifrågasatte de binära sexualitets– och könssystemen. Det tredje könet var ett vinnande begrepp i tidens anda. Både rasismen och patriarkatet vilade på fasta kategorier och binär låsningar. De oklara mellanzonerna ansågs ha ett egenvärde. De var ju fyllda av historia, av frihetskamp, av människor.

                Samtidigt som jag lyssnade på Nitin Sawhneys nya skiva läste jag Nina Björks artikel i DN ”Vi har inte längre något gemensamt språk för att tala om kön” (1/6) i anslutning till vårens debatt om könskorrigeringar. Jag uppfattade den som ett helt begripligt önskemål att finna en gemensam och entydig (biologisk) definition av vad en kvinna respektive man är. Men behövs verkligen en sådan, skymmer den inte verklighetens motstånd mot bindande kategoriseringar, och är inte den flytande zon som alltid funnits mellan de två könen, där de omformuleras, ifrågasätts och görs osäkra, viktig att slå vakt om? Det finns trots olikheterna beröringspunkter för hur vi talar om könsfrågor respektive hudfärgsfrågor.

                I senaste Glänta (4/20-1/21) förklarar genusvetaren Ulrika Dahl varför hon inte klarar att svara på just den fråga Björk uppfattar som essentiell — vad en kvinna är —  eftersom hon anser att den tillhör en feministisk rörelse som börjat rikta in sig på att ”skapa gränser runt kvinnan” samt för att hon helt enkelt ”inte är tillräckligt konsekvent i min linje; jag gör epistemologiskt motstånd”.  

Jag förstår inte varför Ulrika Dahls synsätt innebär slutet för det gemensamma språket för att tala om kön, som Björk tycks anse. Jag tror det berikar samtalen om patriarkatet, på samma vis som olika gränsuppluckrande ideal förstärkt antirasismen, bland annat genom öppna definitioner av både ras- och rasismbegreppen. Det gäller att perforerar gränsdragningarna så att de som vill kan passera, eller välja själva gränstrakten som hemland. I de upphetsade debatterna om transfrågor och könskorrigeringar är det inte svårt att spåra en approprieringsfientlighet, men i annat sammanhang än inom konst och kultur, där varje person på ”fel” sida om könsgränsen uppfattas som en potentiell erövrare.

Offentlighetens övergripande samtalsvillkor har förflyttats i värdekonservativ riktning. De fasta kategorierna försöker framgångsrikt återta förlorad makt. De kulturellt gränsöverskridande tredje rummen, passerandet av könsbarriärerna, de kosmopolitiskt övernationella demokratiförsöken, allt som utgår från våra lite suddiga och tvetydiga mellanmänskliga mellanrum misstänkliggörs. Är européerna på väg tillbaka in i sina egentillverkade järnburar: nationella, vita, kristna och könsbinära?

En viktig del av denna mäktiga rörelse med riktning inåt, bakåt, hemåt görs i all enkelhet tydlig av Nitin Sawhneys ”Immigrants”. Sångcykeln avslutas med en handfull korta vittnesmål från migranter till ödesdigert dämpade stråkar. För bara några år sedan hade jag avfärdat det som en hårt sliten kliché. Nu drabbas jag häftigt. Deras röster från rutternas mänskliga gränszoner dröjer sig kvar som rop efter den politik som flytt.

                                

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.