Smärtsam bild av Sveriges svek

(Expressen, 29/7 2021). Den här historien känner de flesta svenskar inte till. Den är alldeles för smärtsam för självbilden. Vem orkar smälta tanken att människor börjat fly från den svenska fientligheten, till andra mer upplysta länder i Europa?

                Uppskattningsvis tretusen unga svenskafghaner har valt att bo i tunna tält under broarna i Paris för att slippa det svenska systemet. De har flytt tillbaka över Öresund. En del har upptäckts, men de flesta kommit fram. Frankrike erbjuder dem nämligen det framtidshopp om normala liv, som Sverige stenhårt förnekar dem. I Annette Rosengrens nya bok ”Jag bodde i Sverige” blir deras röster hörda.

                2015 anlände ungefär 35 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige, de flesta från Afghanistan. Först välkomnades de. Men när politiken lades om, mycket hastigt och i sverigedemokratisk riktning, förändrades attityden. så småningom började de också deporteras till Kabul, trots fortsatt krig och trots att många levt som flyktingar i Iran med Afghanistan som ett främmande land. Några av dem hade kommit ut som ateister, en del blivit kristna, en stor grupp (kanske de flesta) tillhörde den hazariska minoriteten som länge varit en målgrupp för talibansk terror. Med deportation riskerade de livsfarliga liv på gatan i Kabul.

                En del har lyckats klamra sig kvar genom den tillfälliga gymnasielagen. Några lever som papperslösa. Andra har valt att fly till Paris. I Frankrike är chansen till uppehållstillstånd stor. Där deporteras ingen till Afghanistan. Och få skickas tillbaka till Sverige. Paris är hårt, men blev ändå ljusets stad.

                Sedan några veckor har Sverige äntligen slutat deportera till Kabul eftersom kriget intensifierats. Men myndigheternas fientlighet har inte avtagit.

                Annette Rosengrens bok om de här unga svenskafghanerna är noggrann, överflödande och viktig. Och ja, de är svenskar: de pratar svenska, har gått i svensk skola, har svenska vänner, ofta ett slags frivilliga fosterföräldrar och en del hann också få arbete. Men Sverige ville inte ha dem. De var ju afghaner. De förväntades bli en belastning och ett hinder för välfärdsreformer.

                Rosengrens bok är till stor del en ”oral history” där de unga männen får berätta. Det blir en del upprepningar, men går ändå inte att sluta läsa. Deras vilja, uthållighet och målinriktning är häpnadsväckande. De borde turnera genom svenska gymnasieskolor som förebilder. Naturligtvis tiger de om en del saker. Livet på Paris gator kan vara grymt — man förstår det. Att Rosengren har skrivit flera böcker om flyktingar i Europa och har bakgrund som etnolog ger en trovärdig och kunskapsmättad tyngd. ”Jag bodde i Sverige” är en lektion i verklighet.

                När de väl kan påbörja sin franska asylprocess ljusnar situationen. De får boende och pengar. De vittnar om hur franska migrationsmyndigheter då bemöter dem med klart större respekt än svenska Migrationsverket gjort. Kunskapen om Afghanistan är större. Migrationsdomstolarna mer självständiga och rättssäkra. De flesta får fyraåriga uppehållstillstånd. Några får högsta flyktingstatus: tio år i landet och sedan medborgarskap. I Sverige är det en omöjlighet. De tillfälliga uppehållstillstånden har skurits ner till EU-tillåtet minimum. I Frankrike har de under samma tid i stället förlängts av välmotiverade integrationsskäl.

                Egentligen ska de ha skickats tillbaka till Sverige samma stund som de registrerat sig i Paris, enligt Dublinförordningen om att man bara kan söka asyl i det första ankomstlandet i EU. Men i just deras fall verkar franska polisen strunta i Dublin. Av någon anledning ser de till att svenskafghanerna, i synnerhet hazarerna, får stanna. De tycks ogilla att Sverige deporterar till Kabul.

                I boken finns flera vittnesmål om hur enskilda poliser och tjänstemän räddat kvar dem i Paris även när det funnits Dublinbeslut. Efter att ha lyssnat på en svenskafghan om vad en deportation från Sverige till Kabul skulle innebära sade poliserna, en stund innan Stockholmsflyget avgick: om du går härifrån nu tänker vi inte göra något. I ett annat fall körde poliserna några varv runt flygplatsen, tills planet hunnit lyfta och återvände sedan till Paris med svenskafghanen. Finns sådant civilkurage längre kvar i Sverige?

                De ensamkommande afghanska flyktingarnas öden är viktiga av flera orsaker. De har misshandlats av svenska myndigheter. De har åldersbestämts för att så få som möjligt ska kunna klassas som barn. De blottar en politisering av rättsapparaten. De belyser den större förändringen i invandringsfientlig, nationalistisk och inhuman riktning, som skett under socialdemokratisk ledning.

                Deras situation har nu belysts ur flera aspekter. 2019 kom Thord Erikssons fantastiska ”Dom som stod kvar” om rättsosäkerheten och de svenskar som engagerat sig. Nyligen recenserades Baharan Kazemis avhandling om politiken i Expressen (19/7). Annette Rosengrens envisa arbete att spåra svenskafghaner i Paris lägger till ännu en pusselbit. Nu återstår att berätta vad som hänt med de som deporterats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.