(Sydsvenskan 13/9 2021). Intellektets pessimism och viljans optimism är en bra hållning när man blir nedslagen av politikens utveckling. Den hårda nationella konservatismen, som blivit riktningsgivare på flera viktiga samhällsområden i Sverige, har aldrig varit demokratiskt trovärdig — inte nu heller.

                I en tidigare artikel (18/8) undrade jag varför bland andra Göran Greider, i just detta läge, valt att skriva som ”vänsterns avhoppare” i Svenska Dagbladet (9/8), trots att han inte alls hoppade av, utan bara hade kritik mot det han kallade kulturvänstern. Hans svar (27/8) var insvept i ett fint melankoliskt allvar. Samtalet behöver fortsätta. Det berör ju den avgörande frågan hur de radikalkonservativa vindarna kan vändas.

                Man kan förstå den politiska krisen i Europa som ett växande gap mellan de politiska opinionerna och den sociala verklighetens utvecklingslinjer. Det märks i svensk politik. På olika områden har partiernas utspel börjat ignorera framarbetad kunskap: migrationen, de vinstdrivna grundskolorna, rasdiskrimineringen, brottslighetens utveckling och orsaker. Korrigeringarna, protesterna, ropen på att anknyta till sociala förhållanden kommer påfallande ofta från kulturdebatten — men även från litteraturen, filmen, populärmusiken, konsten.

                Neb det är inte politiken som sådan jag börjat tvivla på. Friheter kan ju bara förverkligas genom det gemensamma, de offentliga samtalen — politiken. Den samtida människan är i alla avseenden en politisk varelse. Nej, det är partipolitiken och debatterna runt just den som fyller mig med förtvivlan. Hoppet behöver nu i stället sökas på annat håll. Men var? De sociala rörelserna är svaga i Sverige. Fackförbunden är jättar som fortfarande slumrar. Varken grävande journalistik eller kulturartiklar lyckas rubba politikens beslutsfattare. Det är lätt att bli modstulen.

                Att förstå vad som behöver göras är däremot inte särskilt svårt. Den franska ekonomen Thomas Piketty har, för att nämna bara ett exempel, visat att det behövs nya förmögenhets- och arvsskatter för att den växande ojämlikheten inte ska utmynna i svåra sammanbrott.

                Göran Greider försöker i det sammanhanget inskärpa nationalstatens fortsatta betydelse som den sociala reformismens huvudsakliga arena. Det är en betryggande ståndpunkt. Politiken skulle vara enklare om han har rätt. Men jag delar i stället Pikettys mer besvärliga utgångspunkt att inget enskilt europeisk land längre kan lyckas med jämlikhetspolitiken på helt egen hand. Europeiseringen har gått så långt att vissa fördelningspolitiska reformer nu fungerar bättre på EU–nivå. Det handlar om en verklighetsanpassning som de svenska opinionsvindarna blockerar.

                 Under det senaste året är det just Europapolitiken som helt oväntat räddat mig från nedsläckt dysterhet. EU:s coronapolitik har markerat ett möjligt uppbrott från åtstramningsdoktrinen med solidariska bidrag, beskattningsrätt på EU-nivå, en gemensam statsskuld och en första koppling mellan EU–bidrag och demokratiska principer i medlemsländerna. De sociala pelarna har samtidigt utmynnat i ett rimligt lagförslag om europeiska minimilöner. Snart väntar antagligen även miniminivåer för pensioner och a-kassa. Detta pekar i rätt riktning, och verkar dessutom ha stöd bland EU:s medborgare. Äntligen. En verklighetsanknuten reformism på Europanivå är kanske trots allt möjlig. Den envisa opinionsbildningen från delar av Europas vänster har inte varit lönlös.  

                Greiders tilltro till nationalstaten stöter på flera problem än europeiseringen. Modellen att skapa solidaritet och gemenskap runt ett land och en stat genom det nationella har sprängts inifrån av migrationen och de gamla minoriteternas nya självmedvetande. Den grundläggande tanken om ett folk i ett land, som både Greider och jag växt upp med, stämmer inte längre överens med verkligheten.

                Om jag förstår honom rätt försöker han lösa dilemmat med en nationalstat utan nationalism. Men är det verkligen möjligt? Jag tror inte det. I stället behöver vi göra ett språng in i en territorialstat där solidariteten inte längre vilar på en gemensam kultur, religion eller en i förväg strömlinjeformad svenskhet, utan på politiken, grundlagen och en kommunikativ demokrati. Språnget leder till svåra frågor. Nästan hela Europa brottas med dem. En del av dem saknar kanske entydiga svar. Alla går ibland vilse. Bakslagen är vanliga. Många har underskattat hedersstrukturerna, andra har inte förstått boendesegregeringens explosivitet, en del skräms när religioner tar plats i offentligheten, nästan alla stupar på rasismens historiska gränsdragningar. Det är ett work–in–progress.

                Både den politiska europeiseringen och behovet av ett språng från nationalstat till territorialstat berör vänsterns hjärta: jämlikhetspolitikens former. Att de här komplicerade vägvalen nödvändigtvis utmynnar i villrådighet är en villfarelse. Diskussionerna har, med hjälp av bland andra postkoloniala och antirasistiska bidrag, passerat den punkten. Reformismens möjligheter behöver inte längre vara begränsade av de invanda nationalstatliga modellerna.

                Jag märker hur mina ord blir ivriga, kanske onödigt polemiska, men det här är viktigt. Diskussionen handlar ju om hur den hårda konservatismens anstormning kan slås ned. Förmodligen befinner sig samhället fortfarande någonstans mitt emellan de olika synsätt Greider och jag företräder. Båda har ännu i någon mening rätt. Men jag är övertygad om att den sociala verklighetens utvecklingslinjer kommer tvinga fram ett vägval. Det räcker inte att, som Greider, invänta en lycklig tredje akt på det pågående politiska dramat. Några måste först skriva den. Det är vårt uppdrag.