(Expressen, 26/9 2021). Hur kan man skriva som Rachel Cusk gör? Hon är skrämmande. I hennes nya roman sviktar inte en enda mening. Allt sitter. Stilen är stenhårt konsekvent genomförd, som om hon skapat en skyddsvall mot en inre framstörtande panikångest. Jag kan knappt andas när jag läser. Översättningen inskärper känslan. Texten är totalitär. Jag borde göra uppror, men lägger mig. ”Andra stället” är ju ett mästerverk i koncentrerat format.

                Den lilla romanen är ett laddat kammardrama mellan sex personer i två hus, isolerade i ett förtrollat marsklandskap nära den brittiska kusten. Situationen är ödesmättad. Världen har skakats av en oklar katastrof. Berättaren — en kvinnlig författare kallad M — lever i skuggan av tidigare traumatiska upplevelser. Hon är fortfarande skör. Om stilen repas tappar hon kontrollen.

                M bor med sin familj i det stora huset. Konstnären L är gäst i det lilla — det andra stället. Han uppfyller mallen för en framgångsrik manlig konstnär: rika vänner, unga kvinnor, olycklig barndom. Hans misogyni är lått igenkännbar. M är besatt av honom. Hon vill till varje pris ha den framgångsrika mannens erkännande, trots att hon förstår vansinnet. Hon rör sig mot avgrunden. Den närmar sig som tidvattnet i marsklandet.

                Cusk är en mästare på att skildra hur förnuftet uppstår och raseras utanför människor, inte i deras inre medvetande utan i de kommunikativa mellanrummen mellan dem.

                I sin uppmärksammade tidigare romantrilogi, som inleddes med ”Konturer”, försökte hon skildra en kvinna uteslutande genom de hon mötte, i en strängt hållen kollektivroman om bara en människa. Jag tyckte den blev ett läsvärt misslyckande.  

Det går inte att ”gilla” Cusks romaner på vanligt konsumtionsmanér. Inte ens en till synes enkel bok som ”Andra stället”. Man tvingas i stället ut i en oklar ambivalens, där man möter en röst som kommer från ett andra ställe. Och dessutom slår sig fram med en helvetes koncentration, kraft och konsekvens. I den meningen påminner hon om de besvärliga författarna, som Duras, Handke, Bernhard. Man tvingas in i något som är oklart och tvetydigt, men angeläget — in i ett tätt mellanrum.

I ”Andra stället” iscensätter hon ett spel med välbekanta roller från film, teater och litteratur. Det är lite Irriterande. Man känner igen sig. Men ändå är allt så främmande. Det är perfekt genomfört. Dramat blir sant, i ordets litterära betydelse.

Avslutningsvis avslöjar hon att berättelsen utgår från händelser runt den brittiska författaren D.H. Lawrence. Jag önskar hon låtit bli. Då viker sig nämligen den hårt framarbetade illusionen och invaderas av verkligheten. Det är en sanningsförlust.

Rachel Cusk: Andra stället

Översättning: Niclas Hval.

Albert Bonniers förlag.