I pandemins mörkaste stund avslöjades vi

(Sydsvenskan, 28/9 2021). Restriktionerna är äntligen skrotade. Det känns som dagen D. I väntan på att hela världen vaccinerats kommer nya mutationer säkert rada upp sig. Men med återvunnen normalitet följer ändå en lämplig tid att påminna sig hur man reagerade när rädslan regerade — och sedan ställa de svåra samhällsfrågorna.

                Nu ska historien skrivas. Och den pekar alltid mot framtiden. Hur minnena utformas kan bli mer avgörande än pandemipolitiken som sådan.

                I våras hade jag, med korta avbrott, levt tillbakadraget i ett år. Jag arbetade hemma, undvek kollektivtrafiken och träffade bara familjen. Isoleringen var både påtvingad och självvald. Jag märkte hur jag började vänja mig. Det var en skrämmande upptäckt. Snart skulle jag kanske inte ens sakna allt det som gått förlorat: att sitta med okända människor i en biosalong, trängas på bussen, resa till avlägsna städer eller ens till den egna stadens folktomma affärsgator.

                De frihetsförluster jag accepterade, och dessutom förstärkte med mina egna frivilliga val, var egentligen rätt odramatiska. Men jag började undra om det är med sådana små reträtter människor lockats att acceptera totalitära system.

                I andra länder var reglerna hårdare med övervakade nedstängningar. Nästan alla accepterade dem. Många försökte visserligen fuska, men nästan ingen protesterade; inte ens i Paris som de senaste åren skakats av strejker, protester, demonstrationer och kravaller. Plötsligt låg gatorna tomma. Ingen visade längre långfingret åt staten.

                Det är lätt att i efterhand förfasa sig över fogligheten. Men det är lite för enkelt. Jag gissar att samhällsforskningen de närmaste åren kommer brottas med en mer komplicerad fråga: Visade acceptansen en vilja till solidaritet eller ett uttryck för auktoritetstro? Den som redan nu har ett färdigt svar har nog inte tänkt färdigt. Jag minns ju hur jag började bära ansiktsmask i augusti 2020 som en solidaritetshandling. Men skulle jag ha börjat om jag inte sett alla göra det under ett kort besök i Paris?

                En viktig tanke i Hannah Arendts berömda ”Totalitarismens ursprung” från 1948 är att de totalitära systemen, i motsats till vanliga diktaturer, vilar på folklig medverkan i en blandning av acceptans, rädsla och ett slags negativ solidaritet. Systenmen erbjöd en flykt från ensamheten.

                Vid ett seminarium på Bokmässan förklarade Johan Anderberg, författare till ”Flocken” som är en läsvärd skildring av hur den svenska coronastrategin tog form, att pandemin gjort honom mer uppmärksam på att statens makt behöver begränsas. Men samtidigt kan man undra hur det gått om staten inte visat handlingskraft under krisen, och medborgarna inte svarat med solidarisk tillit.

                I EU:s medlemsländer verkar demokratin klarat sig bättre än många befarade. I Australien är det värre. Där har nedstängningarna och en tanklös politik resulterat i beväpnad militär på gatorna, stränga övervakningsappar i hemmen, våldsamma protester och massarresteringar. Det börjar likna demokratisk skymning. Varför höll den ömsesidiga tilliten bättre i vissa länder än i andra?

                Frågorna är klassiska. De har ställts återkommande genom seklerna. När restriktionerna nu avskaffats är det dags för ett nytt varv. Men för att diskussionerna ska bli meningsfulla måste vi minnas hur vi själva tänkte, kände och levde under pandemins mörkaste månader. Det var då vi avslöjades. Det låter enkelt, men blir svårt. Vi kan räkna med massiva försök, från olika intressen, att manipulera våra minnen. Att minnas är ju att påverka framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.