(Expressen, 11/10 2021). Zimbabwes huvudstad Harare. 1900-talets sista år. President Mugabe lotsar landet mot avgrunden. Det avslutade frigörelsekriget mot apartheidsystemet kastar djupa skuggor. Alla är på högspänn, många är desperata.

                På liknande vis rör sig Tambudzai mot ett inre psykiskt sammanbrott: frigörelsens bakslag. Hon är högutbildad, med fattig bakgrund i en krigshärjad familj, men har tappat greppet. Inget arbete. Ingen gnista. Hon hyr rum i en mögelangripen villa. På nätterna krafsar den rovlystna manliga grannen på dörren. På dagarna river demonerna i hennes livmoder.

                I ett sista försök ger hon sig ut på en odyssé genom staden, mellan olika arbeten, platser och situationer på jakt efter ett liv i medelklassen, efter framgång och erkännande. Hon snubblar omkring i det tilltrasslade postkoloniala tillståndet — både det inre och det yttre. Hon springer uppåt i en rulltrappa på väg nedåt.

                Romanen om Tambudzais vedermödor, ”En kropp att sörja”, har fått internationell uppmärksamhet. Författaren Tsitsi Dangarembga har varit en banbrytare i Zimbabwe som dramatiker, filmare, författare och politisk demokrat. Hon står mitt i strömvirvlarna. ”En kropp att sörja” är den tredje delen i en serie löst sammanfogade romaner som kommit med långa mellanrum.

                Men vad är det egentligen för kropp som ska sörjas? Är det alla hotade och misshandlade kvinnokroppar eller kanske den svarta afrikanska kroppen som sådan? Det är oklart. I synnerhet som den här romanen inte alls utstrålar sorg, utan en vasst ironisk upprördhet över livets villkor. Den är laddad med en trotsig längtan efter genombrott i stället för sammanbrott.

Poängen är inte att sörja livet, utan att försöka ta ställning till det. Enkelt? Nej, för hur tar man ställning när spelreglerna är absurda, när nederlagen verkar förutbestämda, när våldet driver omkring som oberäkneliga åskmoln över himlen? Tambudzai är en Hamlet. Hon vacklar, undviker konflikter, förblir obeslutsam. Det går naturligtvis åt helvete.

                ”En kropp att sörja” är en påminnelse om att inga krig, inte ens ett rättfärdigt frihetskrig, upphör med freden. Minnena kan inte utplånas. Våldet reproduceras. Det riktas mot kvinnorna, mot barnen och de försvarslösa, i hemmen och på gatorna. Det sitter i kropparna. I ett starkt avsnitt beskriver Dangerembga hur en folkmassa hastigt förvandlas till en väsande mobb med avsikt att lyncha en ung kvinna bara för att hon försökt göra sig vacker. Tambudzai dras viljelöst med och håller plötsligt en sten i handen, redo att slå. Vid ett annat tillfälle misshandlar hon en ung skolflicka så att hon får bestående skador. Livet är skört.

                Det här är till hundra procent en roman om kvinnor. Männen skymtar bara förbi i berättelsens utkant; ofta hotfulla och hänsynslösa. Det är kvinnorna som är kreativa, kraftfulla och ibland solidariska. De slussar till sist fram Tambudzai till ett framtidsjobb i ett kvinnostyrt reseföretag, som erbjuder nordeuropéer iscensatt autentiskt byliv och ”Ghetto Getaways” till Harares kåkstäder.

                Dangarembga berättar i högt tempo, men med lite dålig koncentration. Saker som först tillmäts stor betydelse försvinner sedan spårlöst. Tambudzais olyckliga odyssé verkar mer improviserad än hårt planerad. Det grymt ironiska slutet följer mönstret. Det är störande.

                Men det är kanske själva poängen. Livet i den postkoloniala storstaden är oberäkneligt och ad hoc. Den som inte kan improvisera är chanslös. Moralisk konsekvens är lönlös. Dangarembgas slutsatser är absurdismens.

Tsitsi Dangarembga: En kropp att sörja.

Översättning: Andreas Vesterlund.

Tranan. 386 sidor.