(Expressen, 14/10 2021). Jag vet inte hur det är att skriva i en diktatur. Bara att det är svårt. Varje bok kräver eftertanke, möjligen självcensur men utan förlorad trovärdighet. Den betydelsefulla kinesiska samhällsskildraren Yan Lianke kan den där balansgången. Han vet det jag inte vet. Spåren är märkbara i den nyöversatta ”Tre bröder”, som han kallat memoarer, minnen. Närmare bestämt i förordet.

                I sina skarpa romaner har han envist återkommit till det ojämlika förhållandet mellan stad och land i Kina: de föraktade bönderna, de bortglömda byarna, de inre migrantarbetare som går till fabrikerna ”med böjda nackar”. Tack vare Anna Gustafsson Chens fina och uthålliga översättningsarbete finns en hel rad av dem på svenska; de där han skriver om välståndssprångets baksida, ofta med hård skruv. Till exempel i ”Drömmar om byn Ding” där byborna sålt sitt blod till städernas sjukhus och sedan dör smittade av aids. Tydligare än så kan det inte sägas. Staden är den geopolitiska platsen för partitjänstemännen, profitörerna, de hänsynslösa.

                Konflikten är inte bara kinesisk. Den känns igen från USA, Frankrike, Sverige. Geografin strukturerar politiken.

                i ”Tre bröder”, som kom på kinesiska redan 2009, minns Lianke uppväxten i sin fattiga hemby i Henan på 1960-talet. Han berättar också om sin pappa och sina två farbröder. Om hårt arbete, hopplöshet och daglig hunger. Kulturrevolutionen passerar förbi som ett urbant infall. Lianke längtar bort. Varje dag. Desperat. Han vill till staden, symbolen för framgång.

                Porträttet av pappan är en storslagen mikrostudie i förtryck. De små kroppsliga protestljuden under hårt arbete. Nedslitningen. De inställda förhoppningarna. Döden. Det verkar skrivet av nödvändighet, under starkt inre tryck. När Lianke till sist flydde från byn, började skriva och blev publicerad, växte en känsla av skuld. Övergav han sin familj, undvek han sitt ansvar, påskyndade han pappans tidiga död? Insprängt ligger små Montaigneliknande essäer om skulden, ödet, dagarnas gång.

                De andra avsnitten är flackare. Möjligen intressanta, knappast engagerande. De är som torra höstlöv där färgerna bleknat. Han kan skriva bättre.

                Men så är det förordet, en fristående text från 2018 när villkoren hårdnade i Kina. Det börjar mycket roligt om hans väg till skrivandet, men utvecklas sedan till en självkritik för att i sina romaner ha sålt ut hembygden för litterär framgång. Han beskriver sig som en skurk och förrädare. Det är beklämmande, och förbryllande. Ursäkten verkar egentligen riktad till de styrande i Peking, som en avbön. Det är ju inte bönderna eller den egna familjen han förlöjligat i sina romaner, utan makthavarnas och systemets moraliska korruption. Jag moraliserar inte över Yan Lianke. Jag läser i stället med uppmärksamt intresse för att kunna förstå hur svårt det är att vara författare i en diktatur.

Yan Lianke: Tre bröder.

Översättning: Anna Gustafsson Chen.

Natur & kultur. 253 sidor.