Vad skulle det här vara utan Beata Ernman?

(Expressen, 18/10 2021). Att Malena Ernman och hennes femtonåriga dotter Beata delar på huvudrollen i ”Forever Edith Piaf” är träffsäkert. Myten om Piaf spinner ju bland annat runt mor och dotter. Mamman som avled i en överdos efter att ha övergett sitt barn, som i sin tur blev en ofta berusad varietésångerska med en bortlämnad dotter, död två år gammal i hjärnhinneinflammation.

Men den spinner också kring den unga Piaf på gatan i Paris, och den vuxna Piaf som stjärna på de stora scenerna, härjad av barndomens demoner. Beata och Malena i samma roll. Det kan inte bli ett bättre utgångsläge.

Edith Piaf har blivit en ikon som emigrerat från sina egna inspelningar. Alla har visserligen hört ”Non, je ne regrette rien”. Men hur många lyssnar till hennes fantastiska inspelningar från 1940-talet i sitt kök en fredagskväll? Nästan ingen. Hennes gälla röst hörs sällan i det offentliga musikflödet. I stället lever hon kvar som en energiframkallande tragedi i svart klänning, som en användbar berättelse.

Det är inte enkelt att förhålla sig till Piaf. Mycket i hennes liv är fortfarande fördunklat av legenden. Manusförfattaren och regissören Rikard Bergqvist har valt en populär lösning på dilemmat i ”Forever Edith Piaf”. Han ifrågasätter myten, men berättar den ändå; som en saga med faktakollat dubbelseende. Det går inte särskilt bra.

Föreställningen kallas musikal, men är mer som en biografiskt redovisande revy. Tablåerna avlöser varandra i snabbklippt tempo. Är det någon som är längre än tre minuter, sjungs någon enda av Piafs sånger till sitt slut? Födelse, framgång och död på hundra minuter. Björn Kjellman spelar jag vet inte hur många män i hennes liv, från Raymond Asso till Jean Cocteau. De kommer och går, men vem förstår? Så många män, så lite sammanhang. Den emotionella fördjupningen konkurrerar med Wikipedias.

Malena Ernman sjunger snyggt, men både tillbakahållet och svalt. Hon är ingen Piaf. Beata Ernman är något helt annat. Hennes genomträngande tonårsröst är inte alltid tekniskt perfekt, men hela tiden alldeles rätt. Hon verkar ha gjort Piafs begär till sitt eget: se mig, hör mig, älska mig. Hon har närvaro, vilja, soul. Vad skulle det här vara utan henne?

En föreställning om Edith Piaf måste ha starkare laddning än så här. Hennes tid, hennes stad, hennes sånger. Hon blev utgångspunkt för hela det franska musikundret: Aznavour, Gréco, Montand. Hon går inte att separera från existentialisternas då så explosiva frihetskrav att välja ett sant och autentiskt liv.

”Forever Edith Piaf” har ändå korta ögonblick som funkar. Ockupationsåren skildras träffsäkert. Efteråt var hon livrädd för att åtalas som kollaboratör, men klarade sig och kom att personifiera hela landets dåliga samvete. Hennes sista år med en kropp i sönderfall får en sällsynt snygg sjukhusscen. Sedan följer den sista turnén med de ofta avbrutna konserterna. Den omvittnade hänsynslösheten skymtar förbi.. Till sist får alla också ”Non, je ne regrette rien” i nedklippt version med Beata Ernman i svart klänning och den klassiska Piafgesten. Men det räcker inte.    

Forever Edith Piaf — musikalen.

Manus och regi: Rikard Bergqvist.

I rollerna: Malena Ernman, Beata Ernman, Björn Kjellman, m fl.

Göta Lejon, Stockholm. Längd: 100 min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.