(Expressen, 28/10 2021) I den avgörande teveduellen inför franska presidentvalet 2017 kallade Emmanuel Macron sin motståndare Marine Le Pen för parasit. Alla hickade till. Det var hårt. Men träffsäkert. Han motiverade det med att hon trots sina ständigt pågående uppgörelser med sitt partis bruna historia fick sin näring ur just den, som en parasit. Om hon frigjorde sig helt skulle partiets själva existens falla samman.
Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna befinner sig i en liknande situation. Han tog poäng när han i teves partiledardebatt brusade upp när Per Bolund använde begreppet blåbrunt samarbete. Men efteråt behövde någon annan i partiet, lite en passant, bekräfta de historiska sambanden. Utan denna pendelrörelse förlorar partiet sin speciella aura, blir till ett bland alla andra, och därmed sin dragningskraft som väckelserörelse in i ett tillstånd av obruten skymning. Även Åkesson är på så vis dömd till en parasiterande politisk tillvaro.
Men i Sverige kan sådant inte sägas i en partiledardebatt. Man kan inte ens uppmärksamma partiets bruna skugga. Det har blivit ett regelbrott när den politiska korrektheten förflyttats högerut. Till och med en statlig myndighet, Institutet för språk och folkminnen, ingrep efter partiledardebatten. För sju år sedan ansåg de att det blåbruna var en användbar beskrivning av en möjlig utveckling. Sedan dess har SD inte förändrats, men deras vänner blivit fler. Nu höjer staten ett varnande språkpolitiskt finger.
Skulle det kunna hända i Frankrike? Många gnisslade tänderna efter Macrons parasitpåstående. Men ingen statlig myndighet flaggade för övertramp.
Frågan som bör ställas är om Jimmie Åkessons verkligen blev så kränkt som det verkade i tevestudion. Han är ju införstådd med partiets historiska rötter. Han vet allt om de fall, som Isobel Hadley Kamptz radade upp på DN:s ledarsida efter tevedebatten, där sverigedemokratiska politiker avslöjats i bruna åsiktssammanhang: minst 44 stycken på lite drygt tre år. Och han står naturligtvis bakom partiets kulturpolitiska principprogram, där man kan finna material för (det nu olämpligförklarade) b–ordets fortsatta relevans — där djävulen ligger gömd.
Programmet är nämligen en informativ grundkurs i modern rasfilosofi: ett politiskt anpassat exempel på hur den biologiska rasismen förvandlats till en som i stället inramas av kulturbegreppet. Där avtecknar sig en mänsklighet indelad, och strängt sorterad, i separata nationella kulturer. Varje enskild kultur, som den svenska eller ryska, har sin givna ”särart”, som visserligen är utvecklingsbar men ändå fast och homogen till sin karaktär. Den svenska kulturen beskrivs i singular bestämd form — en och odelbar.
Partiet menar att kulturen avgör hur samhällen är gestaltade. Varje enskild kultur har en inre egenskap, en kärna eller essens, som sedan avspeglas i de yttre formerna. En uppfattning som med olika formuleringar löpt som en bestämmande huvudfåra genom rasfilosofin ända sedan 1800-talets mitt. Fenomen som demokrati, ”god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen” är alltså inte primärt beroende av politiska uppfattningar, strävanden eller strider, utan av respektive nations kulturella ”särart”.
Alla dessa särpräglade kulturer kan sedan ordnas från de sämre till de bättre. En del har helt enkelt inte den inre förmågan att ordna ett bra sjukvårdssystem. Överdriver jag? Läs själva får ni se. Programmet finns på deras hemsia.
. Genom hela den moderna historien har rasblandning varit rasismens skräckscenario, eftersom den förskingrar rasens inre karaktär. I dagens kulturella vokabulär översätts det till en rädsla för att ett mångkulturellt vardagsliv på likartat vis ska urholka den samlade nationens inre karaktär och därmed äventyra dess politiska samhällsform. ”Särarten” går förlorad. Olika nationellt bestämda kulturer får därför inte blandas och smälta samman på öppna villkor. De måste separeras. De kan inte ens tillåtas leva sida vid sida i samma land.
På stapplande svenska skriver de: ”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” I båda fallen faller samhället långsamt sönder.
Den lösning på dilemmat — som uppstår som en konsekvens av att invandringen trots allt finns och att massdeporteringar inte är möjliga — som de landat i är krav på total assimilering. Utifrån partiets synsätt är det en rätt brutal process. De invandrade måste helt enkelt döda sin egen inneboende kulturella ”särart” och den dithörande karaktären — så som SD föreställer sig människan — för att därefter återuppstå som genomgjutna svenskar.
En sådan kulturpolitik kommer uttryckligen innebära ett totalstopp för statligt stöd till svensk litteratur, teater och musik på andra språk och idiom än de godkänt svenska. Men eftersom kultursynen är direkt kopplad till en filosofiskt och ideologiskt bestämd samhällsuppfattning — historien, människan, samexistensen — kommer konsekvenserna bli mycket mer omfattande: en inre och yttre försvenskningspolitik, ett stålbad av helt annan typ än det marknadsliberala på 1990-talet. Där dunkar det sverigedemokratiska projektets egentliga hjärta. ”Särarten” måste till varje pris befästas.
Sverigedemokraterna befinner sig i den prekära situationen att det här rasfilosofiska arvet (fortfarande) behöver både förnekas och bekräftas i ett oupphörligt pendlande.
Dagen efter Jimmie Åkessons utbrott i teve lade kollegan Björn Söder ut en tweet där han fördömde en busschaufför som lyssnade på arabisk musik. En del uppfattade tweeten som en illa tajmad ryggmärgsreflex, ett förargligt misstag. Men det bör nog ses som exempel på hur viktigt det är för dem att hålla sin pendel i rörelse för att inte förlora sin politiska mening, sin dragningskraft, sitt uppdrag. Jag är inte ens säker på att den där busschauffören finns i verkligheten. Det är inte svårt att förstå. Jag skulle gjort samma sak om jag varit Sverigedemokrat. Det påminner om Marine Le Pens parasiterande på den egna bruna historia hon samtidigt vill frigöra sig från..