(Sydsvenskan, 1/11 2021). Colson Whiteheads nya roman svämmar över av löften, lockande öppningar och tänkbara fördjupningar. Men inga av dem infrias. Det är som att tvingas stå och trampa på tröskeln till en storslagen berättelse som inte förverkligas — om en stad, en tid och en krets människor.

                Whitehead kan ju berätta. Hans genombrottsroman ”Den underjordiska järnvägen” (2016) prickade in det mesta: spänning, fantasterier och personligheter inbäddade i rasismens historiska realiteter. Han förtrollade sina läsare, som var många, genom att skapa en egen litterär värld, som korresponderade med den verkliga utan att direkt efterlikna den.

                ”Harlem Shuffle” är enklare, ligger tätare inpå det förbiströmmande stadslivet och saknar den noga framarbetade tyngden. Den stannar på tröskeln.

                Romanens huvudperson, möbelhandlaren Raymond Carney, har sin butik på Morningside Avenue i Harlem. Allt pekar åt rätt håll, både den dagliga försäljningen och den nattliga häleriverksamheten. Hans stigande stjärna skildras genom tre ofrivilliga äventyr i den kriminella världen mellan åren 1959 och 1964.

                Jag älskar Carney. Ja, hela hans familj: de snorkiga svärföräldrarna från Harlems svarta borgerlighet, den döda pappan som tillhörde gatornas low-life och hans hustru med arbete på resebyrån Black Star där hon slussar runt medborgarrättsaktivister längs säkra rutter i Södern. Vid deras middagsbord möts Harlems sociala motpoler. Men jag får ändå inte veta någonting om dem. Samma sak med de korrupta poliser och strävsamma gangsters som Carney trasslar in sig med. Men de utvecklas aldrig. I stället gör de sitt jobb som rollfigurer i den väloljade berättelsen. De tillhör de löften som inte infrias.

                Whitehead har valt en exceptionellt intressant tid för sin roman. I Södern kulminerade protesterna mot den vita våldsmakten och i storstäderna utbröt de första raskravallerna, som i Harlem sommaren 1964. Landet kokade. Platsen är också fascinerande. Harlem är fortfarande förhållandevis glest skildrad i litteraturen — i synnerhet de sista åren innan 1960-talets snabba sammanbrott slog till med förslumning, heroinmissbruk och gatuvåld. Whitehead fångar det begynnande förfallet runt Carneys möbelbutik med fin detaljskärpa. Men det är ändå som om han hejdat sig inför uppgiften. Den efterlängtade episka skildringen av Harlem utifrån de här åren uteblir, trots att han lagt den perfekta grunden. Inget utvecklas. Inget fördjupas. Inget kompliceras.

                ”Harlem Shuffle” utvecklas i stället till en undersökning av de dunkla passager och gränszoner där företagare och kriminella, bankirer och benknäckare byter bruna kuvert med mutor, stöldgods och svarta pengar med varandra. Carneys möbelbutik är en sådan gränsmark. Den stora entrén för stadsdelens medelklass och bakdörren för de med pistol. ”En entreprenör är bara en hustler som betalar skatt”, påpekar en av Carneys vänner vid bakdörren.                         

I romanens sista och dödliga äventyr löper sambandslinjerna från Harlems knarkarkvartar ända till Park Avenues skyskrapor. När Raymond Carney efteråt, en aning omskakad, betraktar staden, försonas jag ändå med romanen: ”Det var ovant att se sin stad uppfläkt och vänd ut och in”. Stadens skimrande löften har då gjort gemensam sak med romanens, och förvandlats till en mer prosaisk fråga om att bli färdig med sitt jobb, för att kanske ha råd med en större lägenhet på en bättre adress.

Colson Whitehead: Harlem Shuffle.

Överättning: Eva Åsefeldt.

Albert Bonniers förlag. 351 sid.