(Expressen 4/11 2021). När Stefan Löfven blev partiledare såg han ut som en man att lita på. Han kom från enkla förhållanden, badade bastu varje fredag och var fumlig med orden. När argumenten tröt slog han i stället fast, en aning buttert, ”att så är det bara, och det är inget att snacka om”. Ibland anade man ett blygt leende.

                Förhoppningen var att han skulle sätta punkt för alla uppslitande gräl som genererats av företrädarna på partiledarposten. I bästa fall kunde de demoraliserande välfärdspolitiska reträtterna nu upphöra. Med Löfven skulle Socialdemokraterna återvända till socialdemokratin: okarismatisk, förutsägbar och rättvis. Han var på riktigt i en tid som längtar efter äkthet.

                Nästan tio år senare återstår inte mycket. Nästan inget alls. Visserligen tystnade alla de gamla grälen, men även de underliggande förhoppningarna om framtiden. Han lämnar ett parti som förlorat mening, riktning och inre kompass; som landat på en för dem tidigare okänd nollpunkt. Eftermälet är en artig applåd. Han lyckades ju trots allt hålla sig kvar som statsminister i åtta år.

                Ändå började det så bra. Han anlände med ett uttalat politiskt projekt som länge såg ut att lyckas: att knäcka blockpolitikens låsningar. Det skulle gynna Socialdemokraterna, stärka regeringsmakten och isolera Sverigedemokraterna. Det krävde kompromisser och ödmjukhet – och han verkade ju var mannen alla kunde lita på.

                Men ska man kompromissa i sakpolitiken behöver man vara stark i idépolitiken. Annars kan allt man tidigare haft gå förlorat.

                 En sysslolös kväll i oktober försökte jag googla fram hur många nya miljardärer Sverige fick under Coronapandemins krisår. Först gick sökmotorn i baklås på ett sätt som aldrig tidigare hänt mig. Jag blev tvungen att stänga ner och börja om – som om uppgifterna var spärrade. Till slut hittade jag ändå affärsmagasinet Forbes senaste lista. Den var lite omskakande. I Sverige hade antalet miljardärer ökat med drygt en tredjedel under krisen. Mer än i nästan alla listade länder; bara Italien slog Sverige. Om man tar hänsyn till befolkningsantalet ligger antalet miljardärer nu klart högre i Sverige än i de andra EU-länder som Forbes redovisade. Till och med i absoluta tal har Sverige passerat både Spanien och Nederländerna, men fortfarande med en (!) mindre än Frankrike.

                Kombinationen av så många fler superrika, högre arbetslöshet och fortsatt lågavlönad vårdpersonal under en svår pandemi fick mig att tappa humöret. Det hör till. Det ligger i nervsystemet om man är en liberal socialist. Men hur reagerade regeringen? Dystert insåg jag att den antagligen tog miljardärstillväxten som bevis på en framgångsrik politik.

                Jag började göra en lista över arvet efter Stefan Löfvens regeringsår. Det gjorde mig inte på bättre humör. Flyktingpolitiken har avhumaniserats, arbetsrätten försvagats, de privata skolföretagen i praktiken accepterats, ny social lagstiftning på EU-nivå förkastats. Avslutningsvis noterade jag ett misslyckat försök att introducera marknadshyror, ännu fler skattesänkningar och frånvaron av fördelningspolitiska reformer av större betydelse. Javisst, det parlamentariska läget var svårt. Men jag har inte ens hört några viljeyttringar i annan riktning.

Löfven kunde uppenbarligen byta ståndpunkt om det mesta. Han blev till sist en statsminister ingen socialdemokrat kunde lita på. Möjligen tycka lite synd om.

Försöket att destabilisera blockpolitiken utmynnade dessutom i att den i stället återkom med en giftigare högerprofil där Sverigedemokraterna integrerats. Regeringsmakten förstärktes inte, utan försvagades. Har alla plågsamma kompromisser med Centern varit helt förgäves?

                Nyligen kom den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys med rapporten ”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden” om hur partiet i fyrtio år försvarat sina återkommande reträtter. Rapportens båda författare Niklas Altermark och Åsa Plesner är födda 1982. De berättar hur de aldrig fått chansen att uppleva Socialdemokraterna som ett framåtsyftande reformparti. De har bara varit med om motsatsen: välfärdsförluster, åtstramningar, skattesänkningar. Vad gör det med ett parti, med medlemmarna, med fritidspolitikerna, med alla oss andra?

                Tidigare har det åtminstone funnits ett slags socialdemokratiska ryggmärgsreflexer. Med Srefan Löfven försvann även de. Han framstår därför som den första socialdemokratiska partiledaren som inte bottnat i en stark socialdemokratiskt präglad samhällssyn. Han har lagt all sin kraft på att möblera om blockpolitiken, men ingen på att frammana nya sociala reformer för ökad jämlikhet, trots det akuta läget i storstädernas fattiga stadsdelar. Det är möjligt att han drömt om sådant i hemlighet, under långa flygresor och sega sammanträden. Men han har aldrig artikulerat dem på socialdemokratiskt manér.

Juholt, Sahlin och Persson hade ett starkt känslomässigt, till och med passionerat, förhållande till det socialdemokratiska idéarvet. Ingvar Carlssons och Olof Palmes generationer hade dessutom något ännu viktigare: en genomarbetad intellektuell förankring. Därför kunde de kompromissa med en annan dignitet, med blicken på politikens framtidslinjer, på de specifikt socialdemokratiska förhoppningarna. Det är dessa gamla anknytningar som nu verkar ha lösts upp. Stefan Löfven lämnar efter sig ett stort tomrum. Nu återstår att se om partiledarbytet är en vändpunkt eller en slutstation.

                                 Per Wirtén