(Expressen 19/11). Det finns en allmän uppfattning att rasism orsakas av växande orättvisor och uppriven välfärd. Men i USA har det börjat dyka upp forskningsrapporter som pekar i omvänd riktning: att det är den nedärvda rasismen som bidragit till den katastrofalt växande ojämlikheten mellan alla, även vita, i hela samhället.

Många har läst och undrat. Kan det verkligen stämma? En av dem är välfärdsekonomen Heather McGhee. Den omvända hypotesen bekräftade visserligen hennes erfarenheter som svart kvinna, men den ifrågasatte hennes samhällsanalys.

Donald Trumps valseger 2016 klargjorde att växande delar av den vita arbetarklassen blivit hårda motståndare till just de välfärdspolitiska reformer McGhee ägnat år åt att arbeta fram och Hillary Clinton (till vissa delar) gått till val på. Hon slutade sitt jobb som chef på tankesmedjan Demos i Washington och gav sig ut på en resa genom landet, in i forskningen och tillbaka till historien. Hon behövde justera sin verklighetsuppfattning. Den gamla var för enkel.

I våras kom hennes bok ”The Sum of Us”. Den blev en omedelbar succé. McGhee är en fantastisk berättare som lyckas ta med alla på sin egen resa. Men hennes bok är också en i raden som börjat ge mer sofistikerade och underbyggda svar på den amerikanska gåtan: varför så många vita löntagare börjat rösta på en extrem högerpolitik, trots att den missgynnar dem. De flesta har, i likhet med McGhee, landat i rasfrågans avgörande betydelse.

Hennes mest slagkraftiga exempel handlar om de offentliga simbassängerna. På 1950-talet tillhörde de landets stolthet. De var stora, moderna och fanns överallt. Men de flesta var, uttalat eller outtalat, bara för vita. När segregeringsen förbjöds valde man, i stad efter stad, att hellre stänga ner än att låta afrikan–amerikaner simma i dem. På en del ställen blev striderna hårda runt bassängkanterna. Men till sist var de torrlagda. I dag finns inga offentliga simbassänger kvar.

I kapitel efter kapitel visar hon sedan hur vita amerikaner övergett eller rivit ner de institutioner som tidigare skapat deras välstånd — det goda livets förutsättningar. Lyndon B Johnsons medborgarrättslagar på 1960-talet utlöste en vit flykt. Många kunde helt enkelt inte acceptera att amerikaner med mörkare hudfärger släpptes in i systemen. Hellre fattigdom än delat välstånd.

Forskargrupper har visat att vanliga vita amerikaner gripits av föreställningen att när svarta får det bättre genom fördelningspolitiska reformer så missgynnas automatiskt de vita — även om reformerna omfattar alla. De uppfattar förhållandet mellan grupperna som ett nollsummespel. Bara ena sidan kan vinna. Aldrig båda. Varken afrikan–amerikaner eller latinos delar detta synsätt. Det är ett vitfärgat fenomen. Nollsummespelets logik sammanfaller med rasismens. Den har bidragit till jämlikhetspolitikens kollaps.

Men orsaken till att ”The Sum of Us” — där us (vi) också kan läsas som US (Förenta staterna) — blivit så populär är att McGhee också spårar upp möjliga vägar bort från nollsummespelets dödsgrepp. Hon hittar dem bland annat i den tynande, men fläckvis kreativa, fackföreningsrörelsen.

                Även facket har dränerats på vita medlemmar. I dag är det mångkulturellt med ett starkt engagemang för migranters rättigheter. Hon undersöker fackliga kampanjer som misslyckats, eftersom vita arbetare svikit. Men också de framgångsrika som utmärks av att de omsorgsfullt arbetat fram en ny mångkulturell solidaritetstanke. De har då lyckats förena klassperspektiven med rasdiskrimineringens realiteter utan att skuldbelägga vita eller alienera de diskriminerade (som också kan vara kvinnor, hbtq–grupper eller andra). Poängen är att man inte kan förena amerikanerna utan att på ett fungerande sätt tala om rasismen: hur den fungerar och vad den gjort med samhället. Ras, klass och ojämlikhet hänger samman. Hon menar att dessa praktiska erfarenheter kan fungera som förebilder för en större samhällspolitisk vändning. Det är vagt, men oväntat hoppingivande.

                ”The Sum of Us” är en suverän bok för den som vill försöka förstå USA: landet, situationen, striderna, de politiska låsningarna.

                Men det går inte att läsa den utan att samtidigt tänka på Sverige och resten av Europa. Rasdiskrimineringen är en plåga även här. Jag har mött fackliga företrädare som nickat igenkännande när jag berättat om hur nollsummespelets föreställningar driver bort vita arbetare från jämlikhetspolitiken. Vi har ett akut behov av undersökningar som liknar Heather McGhees amerikanska: omsorgsfulla, kunskapstörstande och människonära.