Det räcker inte att ”slå vakt” om demokratin

(Sydsvenskan 27/11 2021). Ingen kan veta hur allvarlig den högerpolitiska utmaningen mot demokratin egentligen är, förrän efteråt när striden är över och historien skrivs. Den aktuella BBC-dokumentären ”Stormningen av Kapitolium” på SVT Play är i det avseendet en upplysande skräckfilm från verkligheten. Efter timmar av hårda strider (två döda och flera skadade), när konfirmeringen av presidentvalet tillfälligt avbrutits, kördes bussar fram för att evakuera de hotade politikerna. Men de följde inte med. Om de åkt med bussarna hade de symboliskt abdikerat, Donald Trump kunnat utlysa undantagstillstånd och sedan ha förklarat presidentvalet ogiltigt. Så nära var det. Hotet var både omedelbart och tillspetsat.

                Om det är svårt att värdera situationens allvar är det ännu svårare att veta hur man ska agera. Hur försvarar vi på bästa sätt det öppna samhället från angreppen?

                En hel svärm av böcker och artiklar om demokratins kris och möjliga skymning passerar nu förbi. De kommer från alla håll. Jag har också deltagit med olika artiklar, men börjar nu bli irriterad och otålig: inläggen leder ju ingen vart. De efterlämnar i stället en rådlös pessimism dold under välmenande uppmaningar att ”slå vakt om demokratin”. Men om demokratin är i kris borde vi väl formulera krav på förbättringar av den?

I sin nya bok ”Democracy Rules” påpekar den inflytelserika statsvetaren Jan–Werner Müller att ett försvar av demokratins idéer inte behöver innebära att man slår vakt om de rådande formerna, utan att man i stället reformera dem. Några av Müllers reformförslag är slarvigt genomtänkta, men själva viljeinriktningen är ändå inspirerande. Demokratins kris kan kanske delvis förklaras av demokratiska tillkortakommanden. Den tilltagande rådlösheten behöver ersättas av en hoppingivande vilja.

                Ambitionen att förbättra demokratin är inte ny. Under flera år har nya former både diskuterats och prövats. Men i takt med att attackerna tilltagit från den ”auktoritära internationalen” – Orbán, Le Pen, Trump – har de skjutits åt sidan. I Sverige är de stendöda. Den politiska fantasin verkar ha blivit angreppens första offer.

                De mest spännande experimenten har handlat om så kallad deliberativ demokrati. Metoden är enkel. Slumpmässigt utses en grupp representativa invånare som får i uppgift att lösa ett komplicerat och konfliktladdat konkret politiskt problem, som pensionsfrågan eller kanske någon lokal stridsfråga om flyktingbostäder eller vindkraftverk. De får tillgång till experter, utredningar och all tänkbar kunskap. Sedan drar de sig tillbaka för egna diskussioner med mål att enas om en fungerande lösning som de ansvariga politikerna slutligen får ta ställning till. Processen kan pågå i flera veckor, kanske månader. Som ett slags vägledande medborgarutredningar är de ett bättre sätt att runda politiska låsningar och allmän misstro än olika stelt fyrkantiga folkomröstningar.

                Efter finanskraschen fick medborgarpaneler på Irland och Island uppdrag att delvis skriva om konstitutionerna. På Island godkändes panelens förslag i en folkomröstning, men dumpades sedan av skrämda politiker. På Irland ledde arbetet däremot till ett grundlagstillägg om samkönade äktenskap. Det finns andra mer lokala exempel i både Nordamerika och Europa att lära sig av.

Varför inte tillsätta sådana medborgarpaneler i tre olika stadsdelar som är plågade av gängskjutningar? Eller kanske i en mellansvensk avfolkningskommun där man behöver nya ekonomiska lösningar? Då skulle en demokratisk process sättas i rörelse och invånarnas egna slutsatser kunna bli vägledande. Den deliberativa modellen utgår från en tilltro till vanligt folks förmåga att ta ansvar, inte från en misstänksamhet mot deras värderingar.

                Müller spårar demokratins kris till ett dubbelt ”utträde”. De förmögna har lämnat välfärdssamhällets system av ömsesidigt beroende och lågutbildade har förlorat sitt förtroende för de politiska partierna. Båda grupperna måste tillbaka in i sammanhangen, annars vinner de auktoritära och demokratifientliga.

                I boken ”Det svenska missnöjet” undersökte Johanna Lindell och Lisa Pelling nyligen den förlorade tilliyen genom omfattande intervjuer i avfolkningsorter och förorter. Svaren var ungefär de samma i Holma och Haparanda: de styrande lyssnar inte på oss, vet inget om vår situation, har övergivit oss. Om man tar människor på allvar är förtroendeförlusten förfärlig. Makt, pengar och prestige har med väldig kraft koncentrerats till stadskärnor som de i Stockholm och Malmö. Undersökningen klargör ett allvarligt demokratiskt missförhållande och förklarar varför geografisk plats fått så stor betydelse i de politiska striderna – inte bara i USA, utan även i Sverige.

Den här gången kommer inte de missnöjdas revolt från universitetens seminariesalar som 1968. Inte heller från antisocialistiska företagsledare som under 1980-talets protester mot den starka staten. Nu kommer den från förorter och småorter, från maktens geografiska periferier – men kanaliseras på olika vis.

                Jag har länge haft uppfattningen att det politiska etablissemangets likgiltiga arrogans varit en utlösande orsak till den auktoritära högerns återkomst. Det var uppenbart när Fidesz vann i Ungern 2010, Lag och rättvisa i Polen 2015 och Donald Trump i USA 2016. Sverige är nog inget undantag.

                När ”systemet” utmanades på 1970-talet av vänsterradikala studenter, förbannade gruvarbetare, hungerstrejker mot flyttlasspolitiken och ett pärlband av vilda strejker pekade Olof Palme ut omfattande demokratireformer som en motstrategi. Han lyckades. De förändrade Sverige till det bättre. Varför föreslår inga politiker en liknande strategi nu igen, femtio år senare?

                 Uppfattningen att ha skjutits åt sidan, att inte längre räknas, kan spåras även till andra samhällsområden. I den mäktiga antologin ”Ojämlika arbetsplatser” har 22 forskare undersökt bristen på jämlik röst – det vill säga demokrati – i arbetslivets nya organisationsmodeller: sjukvården, äldreomsorgen, industrin, techföretagen. Slutsatsen är uppenbar. De avsomnade kraven på ett mer demokratiskt arbetsliv, från det nära och dagliga arbetet till besluten i storbolagens styrelser, behöver väckas till liv igen. Även där handlar det ju om att bli sedd, hörd, respekterad och tagen på allvar – demokratins människosyn.

                Och varför är diskussionerna om ett mer demokratiskt EU så svaga i svensk offentlighet? Det borde väl vara självklart för alla demokrater att det folkvalda Europaparlamentet behöver utvecklas till Europapolitikens hjärta? Unionens beslut påverkar ju alla EU-medborgare, mer för varje år. Ändå accepterar vi att en del av dem fattas på ett sätt som den franska socialisten och tidigare kommissionären Pierre Moscovici i en bok för några år sedan dömde ut som ”en demokratisk skandal”.

                Hela detta komplex av demokratiska otillräckligheter, som hakar i varandra som magnetiserade pusselbitar, motiverar den auktoritära högerns angrepp mot det öppna samhället. Den tilltäppta amerikanska demokratin rörde sig som ett plågat spöke genom Kapitoliums korridorer under stormningsförsökets kritiska timmar, när evakueringsbussarna kördes fram och öppnade dörrarna till en lockande flyktmöjlighet.

Demokratin verkar ha en sällsam inre vilja att inte stå stilla, utan ständigt invadera nya samhällsområden. Rörelsen kan förklaras av att demokratiska framsteg framkallar förväntningar på ständigt nya. Om de uteblir uppstår besvikelse och misstro. I mitten av 1990-talet skrev den brittiska sociologen Anthony Giddens, som också var idépolitisk arkitekt till Tony Blairs New labour, att ingen maktutövning längre är legitim utan demokratisk prövning, från familjen till den globala ekonomin.

Det grekiska uttrycket krisis betecknar platsen och stunden för avgörande vägval. Där står vi nu. Den som tror det räcker att försvara status quo kommer förlora. Utan förändringar faller systemet.

                                                

Jan–Werner Müller: Democracy Rules (Allen Lane/Penguin).

Johanna Lindell § Lisa Pelling: Det svenska missnöjet (Atlas).

Kristina boréus / Anders Neergaard & Lena Sohl (Red): Ojämlika arbetsplatser (Nordic Academic Press).     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.