Kristersson låter som Kalle Anka på julafton

(Expressen 3/12 2021). Det är skrämmande att registrera hur Moderaterna äts upp av Sverigedemokraterna. De viker sig på punkt efter punkt. Först städade de undan Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs historiskt framgångsrika strategimapp. Nu faller även äldre fundament sönder: Carl Bildt, Gösta Bohman — hela det moderna arvet.

Under 1980-talet lyckades Moderaterna erövra rollen som modernitetens och de optimistiska framstegens parti. De förknippades med bilden av en fri mås mot en berusande blå himmel. De blev frihetspartiet. Vad finns kvar av det i dag? Nästan inget alls.

                Alla märker att omläggningen saknar framåtsyftande rörelse. Ingen missar att den är en stegvis reträtt, en anpassning till Sverigedemokraternas idépolitiska dominans. Ulf Kristersson låter som Kalle Anka på julteves djungelexpedition: kaxig men överlistad.

                Lika omtumlande är det att se hur Jimmie Åkesson, i samma snabba takt, förvandlats från att ha varit en outsider med underdogattityd till att bli en fullt utvecklad politisk pamp. Han styr och ställer med nedlåtande tonfall – och Moderaterna följer efter. Utvecklingen är en pågående tragedi, i betydelsen att alla moderater tydligen tror att förhållandet är det motsatta.

                Moderaternas nya villkorslösa försvar av SD märktes under diskussionerna om begreppet blåbrunt samarbete efter partiledardebatten i teve. Det upprepades när en tjänsteman på SD:s kansli avslöjades ha kontakt med vit makt-rörelsen. Sedan gjorde Elisabeth Svantesson avbön för en gammal kommentar om SD som ett rasistiskt parti. Och nu är det dags igen.

                När Jimmie Åkesson under helgens landsdagar aktualiserade sin gamla oerhört kontroversiella dröm om ”återvandring” av invandrade, i praktiken utformat som en offensiv etnisk rensning av ickesvenska element under falsk frivilligflagg, vek sig moderaterna direkt. Nej, det finns ingen konflikt, signalerade deras integrationspolitiska talesperson. Hon påpekade att Sverige redan har ett sådant program. Men teg om att de blygsamma bidrag som finns för dem som vill tillbaka till sina gamla hemländer kan sägas vila på en humanitär idégrund: att ge dem hjälp till en nystart.

                Sverigedemokraternas krav ansluter till en helt annan historia. Europas förmodligen första kontrollerade etniska rensning skedde i franska Alsace efter första världskriget. Med hjälp av administrativ expertis, enkäter och sofistikerade kategoriseringar utvisades de som sorterats ut som ”tyskar”. Det var statens myndigheter som gick till verket, inte några upphetsade folkmobbar. Det framstod som ett oklanderligt led i en förfranskningspolitik. Men för de deporterade var det ett traumatiskt övergrepp, som bidrog till att motivera nästa krig.

                Den sverigedemokratiska försvenskningspolitiken – kombinationen av tvångsassimilering, utvisningar och historieförfalskning – kommer bli ett liknande stålbad. I går klargjorde Åkesson att en svensk kurd, Amineh Kakabaveh, efter en sådan process antagligen inte hör hemma i riksdagen. Moderaterna verkar inte ha några egentliga invändningar. Var tog frihetspartiet vägen?

                Efter trettondagen inleds valrörelsen. Redan i februari kommer Ulf Kristersson förmodligen förklara att den hårdhänta ”återvandringspolitiken” är rimlig. Någon månad senare tillsätter antagligen Anders Ygeman, ny migrationsminister, en utredning om frågan. Anpassningspolitiken har blivit hundraprocentig. Var det nån som sa nåt om åsiktskorridorer?   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.