Gangstervärlden i Paris blir Tarantinopastisch

(Expressen, 14/12 2021). Viet Thanh Nguyens nya roman tumlar omkring bland exilvietnamesiska gangsters i Paris vintern 1981. Den är blodig. Den är filosofisk. Den är så uppskruvad att allt meningsfullt faller isär. Den är en nattsvart fars om alla krigs långa efterverkningar: minnena, lögnerna, dubbelspelen – i det här fallet Vietnamkrigets. Den är väldigt extra av det mesta, men framför allt en pastisch på Quentin Tarantinos filmer. ”De hängivna” är en stilenlig titel.

                Berättaren kallar sig Vo Danh, vietnamesiska för Anonym, och han skriver sin skröna i himlen med två skotthål i skallen (eller möjligen på den psykiatriska kliniken Himlen) där änglarna uppmärksammar honom på Julia Kristevas filosofi. På jorden föredrog han Franz Fanons mer hårdkokta slutsatser om den koloniserades sönderslagna självbild och våldets helande potential.

                Han har blivit en man helt utan illusioner, en tidigare kommunist som nu tror på ingenting, men även det med revolutionär hängivenhet. Gangsterkollegorna kallar honom Albert Camus. Och romanen kan läsas som en actionladdad gestaltning av uppgörelserna i ”Människans revolt”. Det är hundra procent tarantinskt, men med ett fränt postkolonialt tilltal.

                Amerikanen Nguyen verkar haft roligt när han skrev ”De hängivna”, som är en fri fortsättning på genombrottsromanen ”Sympatisören” där berättaren fortfarande var kvar i Vietnam. Det innebär inte att läsarna nödvändigtvis har lika roligt. Romanen kommer dela dem i antingen för eller emot. Jag ansluter mig till de senare. Men jag märker att den också delar sönder mig själv i en röra av beundran och motvilja, Det bipolära tillståndet är romanens sönderslagna kärna. Vo Danh brottas hela tiden med sitt dubbla medvetande och ett inre krigstillstånd mellan att hata det rasistiska Frankrike och samtidigt vilja bli erkänd som en ”riktig” fransman.

                Det är inget fel på själva berättelsen om tre tajta blodsbröders helvetesvandring genom amerikanska bombmattor och kommunistiska omskolningsläger fram till att nu dras in i i tilltrasslade uppgörelser mellan knarklangare, gangsterkungar och politiskt sönderdelade exilvietnameser. Var det så här de antikoloniala rörelserna var tänkta att sluta?

                Stötestenen är i stället den litterära gestaltningen. Viet Thanh Nguyen skriver retoriskt omständligt, i en obrutet gycklande sarkastisk stil som inte skonar någon, men inte heller medger några öppningar för verklig smärta. Romanen är inslagen i pansar. Det är genomfört med beundransvärd konsekvens, men blir mitt i allt verbalt buller väldigt tomt, livlöst och stiliserat – som Tarantinos filmer också kan bli.

                Romanens politisk-filosofiska kappa är välbekant för alla som intresserat sig för de senaste decenniernas kritik av det globala och rasistiska klassamhället. Det är prickfritt genomfört, även det. Men med ett undervisande tilltal som om vi vore barn.

                Vo Danh summerar sin, till sist respektingivande, tro på ingenting med ett kärnfullt ”Fuck you!”. Orden kommer nog inte bara från honom, utan som filosofiska allvarsord från alla fördömda, var de än befinner sig..

Viet Thanh Nguyen: De hängivna.

Översättning: Hans Berggren.

Tranan. 400 sidor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.