(Expressen, 12/1 2022). En av Europas mest intressanta musiker bor i Norge. Men i Sverige har ingen hört talas om honom. Det är typiskt men ändå besynnerligt. Han heter Nils Økland. I årtionden har han mejslat fram ett allt mer säreget musikaliskt landskap: kargt, risigt, melankoliskt. Han gör det i folkton med en hardangerfela, men på ett sätt som ingen annan. När jag för några år sedan hittade hans musik var det som att höra något välbekant jag aldrig tidigare hört.

                Nu har Økland kommit med sin förmodligen mest genomarbetade skiva, ”Glödetrådar”, som är en beställning han fick för fem år sedan av en musikinstitution i Norge och som nu äntligen blivit klar. Det finns ingen bättre entré till hans landskap.

                Jag vet inte hur man enkelt ska kategorisera hans musik. Postfolk? Där de avlagringar och klanger som återstår när folkmusiken förlorat sin sociala funktion undersöks. Eller kanske avantfolk? Ett försök att transformera den i ett slags stämningsmättad experimentverksamhet. När någon frågar brukar jag säga: föreställ dig att Brian Eno hade börjat sin karriär i Träd, Gräs och Stenar i stället för i Roxy Music. Men jag vet faktiskt inte. Nils Økland är sig själv.

                ”Glødetrådar” låter mer sammanhängande och komponerat än något annat jag hört från honom. Men ändå är varje stycke en skiss utan noter. De åtta musikerna har spelat med Økland under flera år men i olika sammanhang. De följer varandra. De rör sig fritt genom hans landskap. Deras ensemblespel är fantastiskt. I en intervju säger Økland att han inte var intresserad av instrumenten, utan av musikernas personligheter. Det är som en sketches of Scandinavia med hans minimalistiska fiolspel, i stället för en cool trumpet, som bärande instrument.

                Sedan är det bara att fortsätta treva sig bakåt i hans utgivning. Huvudfåran återfinns i Nils Økland Band, där musiken ofta är improviserad, lågmäld och raspig. På ”Umbra” gör han taggig rockpåverkad musik med gruppen Lumen Drones. Alltid med en omisskännlig folkton, den som gör hans musik så annorlunda. Han kan påminna om en spelman försjunken i långsamma dagdrömmar.

                Runt Økland har det växt fram en experimenterande scen för norsk postfolkmusik, koncentrerad till det exklusiva skivbolaget Hubro (som ger ut massor av spännande norsk musik). Där finns till exempel Erlend Apneseth trio som på nya ”Lokk” gör ett slags halvakustisk folkmusikelectronica (måste höras!) och Frode Haltli som på ”Avant Folk 2” tar sin hardangerfela tillbaka till 1970-talets brittiska ”progressive rock”.

                De gör en mer eller mindre improviserad mood music som kräver både tid och uppmärksamhet.

                Jag har letat efter svenska motsvarigheter. Det enda jag hittat är den värmländska spelmannen Mats Edéns lite svårgenomträngliga men spännande samarbete med electronicatonsättaren Stefan Klaverdal på skivan ”Annual Growth Rings” om träd och deras rotsystem. I somras kom också fiolspelaren Elin Jonssons fina debut ”Drömmaren” där jag tycker mig höra små lätta anknytningar till den norska postfolkscenen.

                En historisk nyckel till Nils Øklands egensinne finns hos violinisten, tonsättaren och bohemen Ole Bull. Under 1800-talet umgicks han med George Sand i Paris och spelade med Franz Liszt i Budapest (som beundrade honom oerhört). Han var rotad i norsk tradition, men tillhörde dåtidens kosmopolitiska frontlinjer. Eftersom han inte noterade sin musik utan bara memorerade den har det mesta gått förlorat. På ”Lysøe. Hommage à Ole Bull” från 2011 spelar Økland hans musik. Det är Øklands vackraste och mest omedelbara skiva. Båda kommer från Bergen. Sambanden är många.

                På ”Glödetrådar” finns ett förtrollat avsnitt där en tramporgel, en mandolin och Øklands fiol får allt att stillna i en psalmliknande melodi. Världen lägger sig då tillrätta i ett Ole Bullskt ögonblick av förundran och skönhet.

                                                 Per Wirtén