(Expressen, 20/1 2022). För några årtionden sedan skrev läkaren och författaren Georg Klein att svenskarna var fredsskadade. Påståendet var en aning provocerande. Att Sverige stått utanför de europeiska krigen betraktade de flesta som en välsignelse, inte som en skada. Men Klein visste vad han skrev. Han hade kommit som flykting 1947. Han gjorde sedan yrkeskarriär i ett land där nästan ingen tvingats in i krigens, diktaturernas och de etniska rensningarnas moraliska och politiska dilemman. Resten av Europas folk hade erfarenheter, djupt liggande smärtpunkter, som svenskarna saknade.

                På frågan vad som utmärker Sverige svarar nog de flesta fortfarande välfärd och fred. Friheten från krigsminnen är grundläggande i uppfattningen om vad det är att vara svensk. Den är urstark. Länge var den dessutom sann. Men nu?

                Under några veckor har jag undrat över Ali Derwish lilla men rika debutbok ”Saddam Husseins nya roman”. På omslaget sorteras den som poesi, men kan också kallas kortroman eller kanske monolog – en brottning med minnen från Irak: tyranni, krig, massgravar. Men vad händer om man läser den som en berättelse om Sverige? Den är ju skriven av en svensk författare.  

                Bokens berättare beskriver hur Saddam Hussein fortfarande hemsöker honom, som ett spöke han inte kan befria sig från. ”Saddam Hussein sover på mitt golv och snarkar.” Historien ligger inkapslad i familjen. De mördade, de bombade, de ihjälgasade. Ali Derwish är knappast fredsskadad. Jag tror hans bok bekräftar tiotusentals svenskars familjeminnen. Men de verkar ändå inte räknas in när ”det svenska” ska summeras. Samtidigt som den politiska offentligheten är helt besatt av flyktingarna så är deras erfarenheter på ett besynnerligt vis förlagda utanför Sveriges mentala gränser.

                I sin bok ”Vi som inte var med i kriget” från förra året försökte journalisten Bengt Lindroth förstå det svenska utanförskapet i förhållande till övriga Norden och Europa som konsekvensen av ett ”erfarenhetsunderskott”. I andra länder har man sedan 1945 bearbetat bittra minnen av skräck, svek och förräderi som präglat både de politiska värderingarna och själva människosynen.

                Jag använde samma begrepp som Lindroth i ett avsnitt i min bok ”Mitt hemland – ett utanförskapsområde” i höstas. Men efteråt har jag ofta tänkt att det där inte längre stämmer. Invandringen har helt enkelt upphävt ”erfarenhetsunderskottet”. Den har börjat läka den svenska fredsskadan. Sverige vimlar nu av samma slags trauman, ofta som onämnbara familjehemligheter, som präglat resten av Europa.

                I höstas åt jag middag med en kollega som avslöjade sitt nya bokprojekt: att försöka berätta om de som nu lever i svenska städer men tidigare deltagit i gerillakrig. Det är precis sådana böcker och dokumentärer vi behöver för att bättre förstå Sverige, svarade jag.

                Man kan uppfatta Ali Derwish bok som en bön att genom skrivandet bli frigjord från historiens tyngd. ”Vem lyssnar utan att döma, utan en hand i spelet, någon vars horisont breder ut sig utan att färgas grå av itererat våld i stereoskopet?” Det var sådana frågor Georg Klein saknade i Sverige.

                Krigen lever kvar långt efter freden, eller flykten. Den gamla svenska fredsskadan dröjer kvar hos dem som inte vill se flyktingen som en del av sig själva.

                                                                 Per Wirtén