(Expressen, 2/2 2022). Statsvetaren Peo Hansens nya bok borde väcka en storm. Han försöker ju med maximalt eftertryck vederlägga den offentliga ”sanningen” att flyktinginvandringen är en ekonomisk belastning. Men jag hör inga upprörda motattacker från varken ekonomer eller opinionsbildare. Kanske för att tystnad är en beprövad härskarteknik? Men visst, ”Migrationsmyten” är ingen snabbläst pamflett. Den är drygt 350 sidor hard core-vetenskap, skriven för en internationell akademisk publik och nu översatt till svenska. Men ändå. Peo Hansen tillhör trots allt landets ledande experter på EU:s migrationspolitik. Och hans bok är övertygande. Man måste förhålla sig till den.

                Hans angrepp följer i huvudsak tre sammanhängande frontlinjer.

Längs den första visar han att invandringen har fått samhällsekonomin att växa, förhindrat en akut brist på arbetskraft och delvis upphävt det demografiska problemet med en åldrande befolkning. Sverige befinner sig därför i ett bättre läge än resten av EU.

Vid den andra kämpar han ner den föreställning om en målkonflikt mellan flyktinginvandring och välfärdsreformer som forskare och politiker envist upprepar. Alla vet ju vid närmare eftertanke att välfärdstjänsterna är helt beroende av de invandrades arbetsinsatser. För några år sedan konstaterade till exempel SKR (Sveriges kommuner och regioner) att bara fortsatt invandring kan ”rädda äldreomsorgen”. Utan flyktingar, ingen välfärd.

Vid den tredje frontlinjen anklagar han de ekonomer som pekar ut flyktingarna som en belastning för att ägna sig åt en avskärmad bokföringsekonomi, som bortser från faktiska samhällsekonomiska förhållanden i ett slags vetenskaplig verklighetsflykt. Logiken i deras beräkningssätt leder till att ett land varken har råd med invandrade, barn eller ens lågavlönade arbetare eftersom de orsakar budgetunderskott.

Hansen spårar detta besynnerliga synsätt till åtstramningsdoktrinens föreskrifter om så kallade sunda statsfinanser, överskottsmål och stram budget. Just den doktrin som präglat Sverige i trettio år, och som allt fler börjat inse står i vägen för samhällets behov av stora investeringar i både människor och infrastruktur (senast Klas Eklund på DN debatt 12/1).

Krångligt? Nej, men mäktigt och hårdsmält. Hans kritik utgår egentligen från några väldigt enkla frågor: Vem ska köra bussen, vem ska ta hand om sjuka på vårdcentralen, vem ska åka hem till mina gamla och nu rätt hjälplösa grannar för att ge dem medicin, hjälpa till med duschen och se till att de har mat hemma? Inget av det där skulle bli gjort utan invandrade.

Peo Hansen är knappast först med sina slutsatser. 2013 kom OECD med en stor rapport som visade att invandringen var positiv för ländernas offentliga finanser. Olika forskare presenterade vid samma tid liknande resultat. Av någon anledning nämner han inte detta, trots att de fick genomslag i svensk politisk debatt fram till senhösten 2015 då allt förändrades.

                Jag minns hur Peo Hansen den hösten och vintern uttryckte förhoppningen att flyktingmottagningens massiva statliga insatser skulle fungera som hävstång för en ny ekonomisk politik. Han fick fel. Grymt fel.

                När Hansen nu återvänder till vad som faktiskt hände upptäcker han intressanta saker. När flyktingarna strömmade in hösten 2015 varnade finansminister Magdalena Andersson att mottagningen skulle innebära budgetunderskott, besparingar och växande statsskuld. Men så blev det inte. De pessimistiska prognoserna slog fel. Det blev inget underskott för 2015 och de följande åren slog överskotten rekord. Tillväxten steg. Sysselsättningen ökade. Den svenska ekonomin spann som en nöjd katt i solsken.

                De mest anmärkningsvärda förändringarna hittar han i flera av de glesbygdskommuner som tog emot många flyktingar. Där ökade befolkningen för första gången på decennier. Man kunde bygga nya skolor och bostäder. Kanske renovera flagnande välfärdsinstitutioner. Med flyktingarna kom nämligen stora statsbidrag. Hansen nämner flera exempel. Mest slående är Laxå som 2012 var Sveriges fattigaste kommun. De valde att emot fler flyktingar än de flesta och återfick därefter en sedan länge förlorad optimism. Ovanligt många av de nyanlända fick jobb och valde att stanna. De styrande kristdemokraterna fördubblade sina röster i kommunvalet 2018.

                Vad lärde sig det politiska etablissemanget i Stockholm av detta oavsiktliga experiment med expansiv budgetpolitik, undrar han. Svaret är helt enkelt ingenting. Alla började i stället entonigt skandera: ”Vi har inte råd, vi har inte råd”. Kommunerna har sedan på egen hand fått finansiera de välfärdsinvesteringar en växande befolkning kräver. Statsbudgeten ska ju hållas tillbaka.

                ”Migrationsmyten” innehåller också den förmodligen första mer ingående introduktionen av Modern Monetary Theory på svenska. Det är en teori som försöker omdefiniera hur penning- och skattepolitik fungerar, med slutsatsen att stora statsskulder är ganska ofarliga. Jag kan inte avgöra teorins hållbarhet: den är komplicerad, har fått kritik från både höger och vänster och har hos en del företrädare drag av frälsningslära men verkar samtidigt ha påverkat Bidenadministrationens ekonomiska politik. I Hansens kritik av ”migrationsmyten” har teorin en central plats. Den gav honom en vidgad förståelse för sammanhangen, berättar han. Hade det inte räckt med att helt enkelt föreslå en mer expansiv ekonomisk politik, undrar jag.

                I boken finns också en viktig analys av skillnaderna mellan arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring. EU har länge velat uppmuntra den förra och begränsa den senare. Hansen har en vinnande invändning. Den invandrade arbetskraften bidrar under några år med sitt arbete och försvinner sedan i en tänkt cirkulär rörelse. Flyktingarna kommer däremot för att stanna och utvecklas i det nya landet. Det medför en helt annan ekonomisk och kulturell rikedom för samhället än vad arbetare på tillfällig genomresa gör (oavsett om de är kirurgsnillen eller bärplockare).

                Min uppfattning har länge varit att den europeiska politikens kris orsakas av ett växande gap mellan de politiska opinionernas rörelseriktning och den sociala verklighetens. De svenska politikerna har i huvudsak valt opinionernas flykt. Peo Hansens bok är en uppmaning att återvända till de faktiska förhållandena. Ett försvar av asylrätten innebär ingen ekonomisk uppoffring.

                Man kan börja med den enkla frågan om vem som kör bussen, och vem som ska köra den nästa år eller om tio år.

Peo Hansen: Migrationsmyten. Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonimskt paradigm.

Översättning: Åsa Andersson.

Leopard. 365 sidor.