(Expressen, 16/2 2022). Vad vill Magdalena Andersson med socialdemokraterna? Vi är många som undrar. Hon befinner sig på en unik nollpunkt, efter att partiet under hennes företrädare tömts på meningsskapande innehåll. Hon kan peka ut en ny riktning. Välja väg. Vilken chans.

                I förra veckan kom svaret. Dagens Nyheter bad henne då precisera sitt drömland, sitt credo, sin politiska vision om hon fick styra ostört i 20 år. I det läget väger en nybliven statsminister sina ord på en fininställd våg: ”Sverige ska bli mer som Sverige”.

                Jag måste erkänna att jag blev förbryllad. Orden var kraftfulla men ändå dunkla, mer som ett kungligt valspråk än en verklighetsförankrad idépolitisk rörelseriktning. Menar hon att Sverige inte längre är som ”Sverige” fast det bevisligen fortfarande är Sverige? Till sist kapitulerade jag. Vad hon säger är ju, med ett exakt synonymt uttryck, att Sverige ska försvenskas. Eller att svenskar återigen ska kunna känna igen sig i sitt eget land, som det brukar heta med en menande blick mot den invandrade på torget. Hennes ord kan inte heller frikopplas från partiets tilltagande kritik av invandring och politisk europeisering.

                Jag kanske missförstår henne, förblindad av en hyperkänslig misstänksamhet. Hon exemplifierade ju sin mer-som-Sverigedröm med återupprättad jämlikhetspolitik, fungerande sociala trygghetssystem och en skola där samhället återtagit kontrollen från entreprenörer och storbolag.

                Men det förrädiska är ju att hon på så vis länkade jämlikhet och solidaritet till en nedärvd svenskhet. Det hon räknade upp har ju inte ett dugg med ”mer som Sverige” att göra, utan med socialdemokratiska reformer. Om Moderaterna regerat på 1960-och 70-talen hade Sverige aldrig blivit ”världens mest jämlika land”. Den här rädslan för ideologiskt grundade skillnader, för att säga Sverige ska bli mer socialdemokratiskt är en förfärlig förlust. Ska tomheten efter Stefan Löfven verkligen fyllas av nationell samling?

                Sedan illustrera sitt drömland med att rita en svensk flagga. Inget fel på den. Varje flaggdag ser jag den från mitt fönster. Men hade Tage Erlander, Olof Palme eller Ingvar Carlsson valt flaggan som socialdemokratisk framtidssymbol? Knappast. Jag tror att de i stället hade ritat människor, förenade av en vilja till bättre liv. Carlsson hade kanske försökt sig på en karta med Öresundsbron och öppna europeiska gränser — det var ju hans stora lyckosamma projekt.

                Det besynnerliga är att dåtidens drömmar befinner sig i större samklang med framtiden, än vad samtidens gör. ”Sverige ska bli mer som Sverige” är säkert en valvinnare när verklighetsuppfattningen återförtrollats med riktning inåt, hemåt, bakåt.