(Sydsvenskan, 20/2 2022). Hösten 1847 avskaffade Sverige slaveriet. De svenska slavägarna på S:t Barthélemy fick full kompensation av staten. De tidigare slavarna fick däremot inget alls.

                Att Sverige under 93 år hade en koloni i Karibien har inte varit någon hemlighet. Jag snappade upp det i skolan på 1970-talet. Men vad som aldrig diskuterats, knappt ens utforskats, är förhållandena på ön: slaveriet, slavhandeln, slavlagstiftningen och hänsynslösheten mot den svarta befolkningen. I det avseendet har Sverige befunnit sig i nedsläckt förnekelse. Hur många vet till exempel att Sverige i samband med Napoleonkrigen fick löfte att överta även den betydligt större ön Guadeloupe med en fullskaligt slavbaserad plantageekonomi? Sverige ville ha mer. Som tur var blev det inte så.

                På senare år har historiker äntligen börjat intressera sig för svensk kolonialism och slavhandel. Nu kommer Uppsalahistorikern Fredrik Thomassons ”Svarta S:t Barthélemy” som är den första ordentliga undersökningen av den svarta, eller afrokaribiska, befolkningens villkor i den svenska slavekonomin. Källorna är få, mest olika domstolshandlingar, men han pusslar samman fragmenten. De enskilda människoödena blänker till som fallande stjärnor. Spåren de lämnat bör infogas i allmänbildningen.

                När ön blev svensk 1785 var den obetydlig. Eftersom det knappt fanns något sötvatten gick det gick inte att odla sockerrör i tillräcklig skala, knappt ens egna köksträdgårdar. Hungersnöd var vanligt. Orkanerna hårda. Men genom att göra ön till en öppen handelsplats började människor ändå flytta dit. Hamnstaden Gustavia byggdes av rekvirerade slavar och blev snabbt en kosmopolitisk ort där olika koloniala språk blandades på krogar och biljardsalonger. Efter några år var den lika stor som Uppsala. Slavskepp som ”Fäderneslandet” och ”Stockholm” ankrade på redden. De nyanlända låstes in i hamnmagasinet och såldes sedan över övärlden. Öns främsta slavhandlare hette Adolf Fredrik Hansen. Alla ägde slavar: staten. kyrkan, de fria invånarna.

Livet på ön bestämdes helt av slaverisystemets, gränsdragningar och logik. Ingen kom undan. Där fanns de vita, de förslavade och de fria svarta. De senare kunde vara barberare, bagare, skeppsägare, sjömän eller annat och nästan alla ägde egna slavar. Gränserna mellan de tre grupperna var livsavgörande och glasklara, men eftersom alla levde så nära varandra var de ändå svårnavigerade. En besökare skrev att samtliga vita män hade svarta älskarinnor, en del levde i fasta långvariga förhållanden, många fick gemensamma barn. Slavkvinnorna medverkade under tvång, men med förhoppningen att de eller deras barn skulle bli frigivna. Sexualiteten både befäste och trasslade till rasismen. De koloniala samhällena var komplicerade. En präst döpte de barn han fått med en slav till Brynhilde, Tor och Oden. Det här var trots allt Sverige.

                Alla som bodde på ön blev nämligen naturaliserade svenskar, oavsett bakgrund eller hudfärg och slavarna räknades som svensk egendom. Kolonialtjänstemännen var födda i Sverige och myndigheterna i Stockholm hade koll på utvecklingen. S:t Barthélemy var helt och hållet svenskt.

                Äntligen tänker jag. Äntligen börjar jag förstå. S:t Barthélemy är inte bara en fotnot i svensk historia. Att öns svarta befolkning faktiskt räknades som svenskar sjunker in djupt. Varför visste jag inte det?

                Slaveriets grymheter är däremot välkända från andra platser. Men här gäller det Sverige! De offentliga piskningarna med trettio rapp där varje snärt slet bort hela köttstycken. Vissa slavägares sadistiska tortyr: först piskning och sedan på med pepparvatten. I en insändare till lokaltidningen skrev en fri svart invånare att ”dessa monsters vita hud [inbegriper] den allra svartaste moral”. Våldet var inte undantag, utan systemets sammanhållande mittpunkt, konstaterar Thomasson. Sverige förbjöd visserligen den transatlantiska slavhandeln i samband med Wienkongressen 1815. Men på S:t Barthélemy fortsatte den ändå, uppmuntrad från Stockholm av Karl XIV Johan. 1830 tvingades Sverige, efter brittiska påtryckningar, att skärpa lagstifningen. Men slavhandlarna visste att de ändå kunde fortsätta, i mindre skala med diskretion, hos svenskarna.

                Fredrik Thomasson skriver detaljrikt där mängden av redovisade rättsfall från Gustavias domstol blir rätt utmattande. Men han tänder ljuset. Det finns inte längre några undanflykter.

                En av bokens mest fascinerande avsnitt skildrar hur den fria svarta befolkningen under 1800-talet började arbeta för lika rättigheter. De brydde sig inte om slavarnas situation, utan mest sin egen. Med hjälp av petitioner och protester lyckades de 1833 få ett slut på den juridiskt bestämda rasdiskrimineringen. De fick avgörande psykologisk hjälp av revolutionen på Haiti 1804 och de följande slavupproren på andra öar. De vita började bli rädda på allvar, även svenskarna. Ungefär 70 procent av S:t Barthélemys befolkning var då afrokaribier.

                Haitis frigörelse var den första från kolonialismen efter USA:s. Det var en enorm händelse. En svart befolkning hade besegrat de vita makthavarna. Landets utveckling följdes under flera år av nyhetstidningarna i Stockholm. För en del var den ett hot. För andra en inspiration. Vid åtminstone två tillfällen utbröt oroligheter i Gustavia. Kanonerna gjordes skjutklara. En epok led mot sitt slut.

                Den 9 oktober 1847– bara 13 år före det amerikanska inbördeskriget – avskaffade Sverige slaveriet. På S:t Berthélemy är det fortfarande en högtidsdag. Borde inte de svenska slavarnas frigörelse få en minnesdag även i Sverige?

Fredrik Thomasson: Svarta S:t Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785 – 1847.

Natur & kultur