Coronapolitiken styrdes från en manlig maktbunker

(Expressen, 28/2 2022). Nu är det äntligen sagt. I mitten av mars 2020 borde Sverige tillfälligt ha stängt ner besökstäta inomhusmiljöer – gallerior. restauranger, idrottsanläggningar och frisörer – för att bromsa smittspridningen. Slutsatsen kommer från Coronakommissionen. Ni kan läsa den själva, redan på sidan 24 i slutrapporten (SOU 2022:10). De påpekar också att munskydd borde rekommenderats redan före den andra smittvågen. Sverige skulle alltså ha gjort ungefär som andra länder i Europa, de vägval som Anders Tegnell då avfärdade som verkningslös galenskap.

                Det spelar mindre roll om kommissionen har rätt eller fel. Poängen är att det officiella Sverige nu medger att coronapolitiken inte var felfri. Det borde skett för länge sedan.

                Sverige klarade pandemin rätt bra när man jämför med resten av Europa. Men våren och sommaren 2020 var en katastrof. Runt midsommar låg dödssiffrorna högst i EU. Kritiken från utlandet var massiv. Svenskar fick inte resa in i varken Danmark eller Tyskland förrän i början av augusti. Vi var Europas ”sjuka man”.

                Men misslyckandet begravdes i en dubbel tystnad: statens och den allmänna lojalitetens. Jag minns hur jag väntade hela sommaren på att någon från regeringen eller Folkhälsomyndigheten åtminstone skulle antyda att ”den svenska strategin” inte riktigt fungerat. Alla såg ju, men ingen sade något. Jo, man pratade om kaoset i äldreomsorgen, men förnekade att den kunde förklaras med coronapolitiken i stort. Den enda som bröt statens tystnad var kungen, som helt oväntat vågade använda det laddade ordet ”misslyckande”.

När regeringen sedan lade om politiken efter julhelgen 2020 och närmade sig andra länders skedde det helt utan kritisk självreflektion. Plötsligt bevakades gränsen mot Norge av militär. I månader hade Tegnell hånat munskydden, men nu skulle de på. Regeringen och FHM talade till oss som om vi var barn på föris. Det gällde att aldrig medge misstag eller svaghet. Så kan man inte hantera en kris i ett välinformerat öppet samhälle.

                Pandemins tyngsta eftertanke är hur enkelt den meningsbildande offentligheten kunde likriktas. Jag skrev inte heller något kritiskt, tvärtom. Under våren 2020 uttryckte jag hundra procent stöd för politiken. Inledningsvis ville jag inte ha några frihetsinskränkningar alls. Vi var många som föll in i ledet när statspropagandan efterlyste enighet.

                Redan i sin förra rapport (SOU 2021:89) noterade Coronakommissionen att omsvängningen under den andra vågen blev obegriplig eftersom ingen förklarade varför den tidigare låt gå-politiken blivit otillräcklig. I slutrapporten utvecklas kritiken. För att kunna ”ompröva ställningstaganden” samt ”upprätthålla förtroende och tillit”, vilket är nödvändigt under en kris, måste myndigheterna vara ”uppriktiga” mot allmänheten. Underförstått: de var inte det.

                Statsvetaren Gina Gustavssons bok ”Du stolta, du fria” är den enda hårt kritiska som skrivits om pandemipolitiken. Hon försöker, med hjälp av bland annat egen forskning om hur svenskar förhåller sig till sitt land, förstå grunderna för det hon kallar svensk coronapatriotism. Hon identifierar en ovilja till kritik av svenska förhållanden. Svenskar tror inte att landet blir bättre av kritik, i synnerhet inte om den kommer från outsiders. Det som ofta beskrivs som tillit glider i hennes undersökningar över i okritisk auktoritetstro. Individualistisk valfrihet i kombination med starka skötsamhetsideal utmynnar lätt i hård likriktning – och offentlig tystnad. All frihet är inte alltid frihetlig.

                Hur kom det sig att en annars feministiskt uppmärksam offentlighet inte identifierade hur coronapolitiken styrdes av en nästan parodiskt patriarkal makttriangel där Johan Giesecke, Johan Carlson och Anders Tegnell beskrev varandra i termer av far och söner?

                Coronakommissionen är naturligtvis inte lika hårdhänt i sin kritik som Gina Gustavsson. Men även deras ord är skarpa. De skriver att alldeles för mycket makt koncentrerades till Folkhälsomyndighetens ledning – det vill säga till den patriarkala triangeln. De kritiserar den för att ha dålig kontakt med forskarsamhället och inte knutit till sig kritiska motröster.

Den svenska coronapolitiken styrdes från en manlig maktbunker, i synnerhet under det katastrofala 2020. Folkhälsomyndigheten behöver reformeras. Men kritiken lutar sig också tungt över oss själva: vi ville ju inte se det uppenbara.

                                                 Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.