Mot den ryska militära invasionen av Ukraina

(Tal vid protestmöte på Sergels torg, 2/3 2022). Förtvivlad har jag de senaste dagarna letat efter hopp.

Jag är inte ensam. Vi är många som gjort det. I synnerhet i Ukraina. Säkert också i Ryssland.

Men det är inte i första hand det känslomässiga hoppet jag letat efter. Utan hoppet som princip, för livet och samhället. Den princip som pekar ut en rörelseriktning mot demokratiskt självbestämmande, frihet och rättvisa.

Men var kan man finna den nu?

Hoppets princip återfinns ju aldrig i militarismen. Inte ens när det militära våldet blivit en tvinande nödvändighet för att försvara friheten – som nu i Ukraina.

Nej, det är mellan människorna hoppet upprätthålls. Och det är där det tänds när våldet försökt bryta ner det. Det uppstår när människor, ensamma eller i grupp, uttrycker sig.

Man kan hitta det i författarnas böcker på biblioteken. Bland de människor, minnen och röster som passerar genom romaner, poesi och dramatik.

När Sovjet invaderat Tjeckoslovakien 1968 och USA fortfarande bombade Vietnam skrev filosofen Hannah Arendt att makten aldrig kommer ur en gevärspipa. Ur vapenmynningen kommer möjligen styrka och alltid skräck – men aldrig verklig makt.

För makt skapar människor tillsammans, genom att samtala, skriva och förhandla. Det är då förtrycket kan undanröjas och friheten grundläggas. Det är då hoppet framkallas.

Och utan hoppets princip kan den ryska nationalismen, imperialismen och revanschismen aldrig besegras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.