Var är vår tids vapenvägrare?

(Sydsvenskan, 10/3 2022). Varje morgon väcks jag av en gammeldags klockradio. Det första jag hör är rapporter om nya ryska angrepp mot bostadsområden i Kyiv och Charkiv. Ute lyser morgonsolen, men inuti mig är det mörkt. Var kan man längre finna något hopp?

                Jag tänker inte i första hand på det känslomässiga hoppet, utan på hoppet som princip för livet, samhället, framtiden. Den princip som är en förutsättning för rörelsen mot ökad frihet och rättvisa.

Militarismen som en idé att konflikter kan lösas med våld och officerare ha avgörande politiskt inflytande rymmer aldrig ett sådant hopp. På den punkten är den mänskliga erfarenheten entydig. Det är enkelt. Men inga krig, inte ens de mest välmotiverade, upphör med fredsavtalen utan lever kvar länge med fortsatt mänsklig förstörelse i minnen och mönster. Frågan jag vaknar med varje morgon handlar nog om hur en krigsmotståndare ska finna fotfäste när kriget nu blivit en tvingande nödvändighet, när Sverige och andra EU-länder exporterar vapen och riskerar att även dras in i själva kriget?

                Som vanligt letar jag efter hjälp i historien. Situationen är ju inte ny. Den är ständigt återkommande.

                1936 angreps den spanska demokratin av Francisco Francos högerarmé. Det spanska inbördeskriget engagerade en hel kontinent. Frivilliga reste dit för att delta på den republikanska sidan. Den franska regeringen ville exportera vapen, men hindrades. För Europas pacifistiska vänster, som då var stark, blev kriget en svår prövning.

                I Sverige följde Elin Wägner utvecklingen med växande förtvivlan. Hon tänkte varken ge upp sitt kategoriska vapenmotstånd eller sitt stöd för den spanska demokratin. Men hur skulle det gå ihop när kanonerna mullrade över Madrid? Hon grubblade i nattmörkret, sömnlös, jagad av demoner. Hennes slutsats blev att engagera sig för flyktingarna, men inte för den republikanska sidans väpnade försvar.

                Hennes yngre författarkollega Eyvind Johnson var också pacifist. I romanen ”Nattövning” (1938) brottades han med frågan. Den verkar ha framkallat samma förtvivlan hos honom som hos Wägner, men han landade i en annan slutsats: ”Våld för fred, våld för rättvisa, våld för att döda våldet? Det är tänkbart att det är den riktiga vägen nu”.

                Deras ställningstaganden pekade i olika riktningar inför det storkrig som väntade. De försökte på olika vis vidmakthålla hoppets princip. Elin Wägner gjorde misstaget att sätta pacifismen före demokratin. Eyvind Johnsons svar var väl egentligen inte heller någon lösning på dilemmat. De är en spegel där vi kan se oss själva, snart 90 år senare. Deras förtvivlan är också vår.

                Under eftermiddagarnas fortsatta radiosändningar om det ryska angreppet radas militärer och lärare på Försvarshögskolan upp sig. Deras perspektiv är ganska ensidigt. Den gamla tanken att konflikten om Ukraina inte har någon militär lösning utan bara en politisk verkar betraktas som föråldrad, passé. Jag saknar en röst som upprepar Elin Wägners krigsvägran. Inte för att den är rätt, men för att den kan bromsa militarismens tilltagande grepp över vår fantasi. I det här läget bör man göra tvärtom mot Moskva och vårda oppositionella röster, hur förargelseväckande de än är.

                Sanningen är ju att det aldrig funnits militära lösningar på några konflikter. Det ryska angreppskriget kommer bara framkalla fortsatta vågor av våld och övergrepp. Försvarskrig kan däremot, i lyckliga fall, skapa utrymme för genomtänkt politik, där även den besegrade sidan i fredsögonblicket får upprättelse. Det var därför andra världskrigets slut blev en framgångsrik början på något nytt. Trots totalt krig var man inte fångad av militarismens tankevärld.

                Hoppets princip upprätthålls mellan människor, när de samtalar och förhandlar. Där kan hoppet tändas när våldet försökt bryta ner det. Jag vet att det låter svagt, säkert också maktlöst. Men det är motsatsen.

                Efter Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 och när USA fortfarande bombade Vietnam skrev filosofen Hannah Arendt ned den häpnadsväckande slutsatsen att det aldrig kommer makt ur en gevärspipa. Ur mynningen kommer styrka och skräck, men aldrig verklig makt. Arendt menade att makt i stället uppstod när självbestämmande medborgare samlades till överläggningar för att hitta lösningar på sina problem och konflikter, det vill säga i politiken.

Hoppets princip ligger inbäddad i sådan maktskapande dialog, i det kommunikativa handlandet. Det gäller även nu, när ukrainare med nödvändighet – ja, med beundransvärt hjältemod, ungefär som demokrater i Spanien 1936 – griper efter vapen för att försvara sitt självbestämmande.

Det finns inga goda krig. Däremot finns det nödvändiga försvarskrig. Men inte ens de kan lösa själva konflikten: den mellan militarismens och hoppets oförenliga principer. Men kommer den insikten vara hoppingivande när klockradion går i gång i morgon igen med ännu fler ryska övergrepp? Jag är rädd att jag redan vet svaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.