Även döden är ett klassamhälle

(Expressen, 12/3 2022). Antalet sätt att berätta en människas liv är begränsat. Men i sin nya roman har Elif Shafak upptäckt en oprövad väg. När en människa dör verkar det som om hjärnan går upp i kort hyperaktivitet innan den slocknar. Kan det vara så att alla arkiverade minnen och intryck då exploderar i en sista föreställning?

                Leila som en sen natt ligger mördad i en skitig sopcontainer har fått detta märkliga gränstillstånd utvidgat till tio minuter och 38 sekunder. Hon är medveten, men död. Hennes liv från det konservativa hemmet i östra Turkiet till åren som prostituerad i Istanbul passerar som mörka vågor. Hon verkar trots all sorg nästan lycklig.

                När tiden definitivt runnit ut förvandlas berättelsen till en om hennes döda kropp. Myndigheternas förakt för den. Och vännernas kärlek.

                Det är originellt. Det väcker min nyfikenhet. Men Shafak slarvar snabbt bort idéns litterära möjligheter. Innanför romanens yttre ram ryms nämligen en synnerligen konventionellt gestaltad livshistoria, Försöken att ge den episk bredd genom att även omfamna ett land, en stad och en tid inskränker sig till banala markörer. ”Tio minuter och 38 sekunder i en märklig värld” är inslagen i lockande presentpapper, men rymmer den gamla vanliga kolan. Innebär det att hon är en dålig författare? Inte alls.

                Shafak rör sig hemtamt i kulturradikalismens samtida landskap: kön, klass och sexualitet med misstänksamheten riktad mot orättvis maktutövning och konservativa gränsdragningar som har religiös grund. Hon skriver med ledigt underhållande flyt – ett slags feel good radicalism – som översatts till en behaglig svenska av Klara Lindell. Hon undviker numera sitt hemland Turkiet på grund av den repressiva politiken, bor i England och har skrivit romanen om Leilas tuffa liv och våldsamma död på engelska. Den nominerades till det prestigefyllda Bookerpriset. Hon söker sig rakt in i samtidens strömvirvlar.

                 Leilas döda kropp hamnar så småningom på ”De bortglömdas begravningsplats”, som finns på riktigt i Istanbuls utkanter, för de fördömda: prostituerade, papperslösa, transvestiter, tjuvar, hemlösa och flyktingar som drunknat längs kusterna. Där samlas de som Shafak försöker återupprätta i anonyma och slarviga gravar. Romanen avslutas med ett enkelt men oförglömligt foto på gravarna: grus och nummerlappar. Även döden är ett klassamhälle.

                Synd bara att romanen då spårat ur ordentligt med biljakter, uppgrävda gravar, drägglande vildhundar och en nedblodad mördarbil.

                Det märkliga är bara att berättelsen om Leilas trots alla tillkortakommanden är rätt storslagen. Den efterlämnar helt enkelt en värmande humanistisk tilltro till samhällets föraktade. I Shafaks skrivande finns en särskild slags glöd, en som övervinner (nästan) alla banaliteter. Den behövs, i synnerhet nu.

Elif Shafak: 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld

Översättning Klara Lindell

Tranan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.